Näcken:
I ängar gröna，I böljor blå，
I gräs och blommor med pärlor på，
I bin som surren med lust och fröjd，
I glada lärkor i himmels höjd!
Jag hälsar Eder arla allesamman
med strängaspel och sång och fröjd och gamman.

Prästen:
Vad är det för sång jag ur dalen hör?
Än ljuder den nära，än fjärran.
Och vem är den，som så friden stör
på dagen som helgats åt Herren?

Näcken:
I barn som leken kring hem och hus，
och täljen sagor vid vindens sus，
I fagra tärnor som blyga stån
och rädens sången här nedifrån.
Jag hälsar Eder arla allesamman
med strängaspel och sång och fröjd och gamman.

Prästen:
Nu ser jag den djärve，vid bäckens språng
han sitter på tuvan och spelar;
jag tysta skall hans ogudliga sång，
han kanske ej vet hur han felar!

Näcken:
I gäfve svenner med gry i sinn’，
Som ännu liden en sång som min
I män och kvinnor på fält och strand
som ännu älsken ert fosterland，
Jag hälsar Eder arla allesamman
med strängaspel och sång och fröjd och gamman.

Prästen:
Se naken där sitter en yngling vid stranden，
med lockar så gula och ögon så blå;
en gyllene harpa han håller i handen
och silverne strängar dem leker han på.
Han märker mig icke，
han spelar och sjunger som
ingenting annat än han funnes till ?
Jag bjuder dig:
Tyst nu，du spelman unger
Och sabbatens vila ej dåligt förspill!