Om min tanke långt från gruset
Stundom ilar, glad och fri,
Om mitt öga trår till ljuset,
Är det något ondt deri?

Hvarför undra, om jag svingar
Mig dit ofvan då och då?
Hvarför [fick en fogel]1 vingar,
Om han frukta skall det blå?

Kär är tufvan midt i skogen,
Grenen kär i trädets topp;
Ej jag är dem mindre trogen,
Fas jag sväfvar högre opp.

Klandersjuke, tro mig bara! 
Fogeln, hur han ströfvar än, 
Hittar alltid — ingen fara! — 
Till sitt bo tillbaks igen.

Den, som stirrar jemt i sanden, 
Tror till sist att allt är sand; 
Den, som aldrig går till stranden, 
Vet om hafvet ej ett grand.

Men jag vet, att ofvan jorden 
Fins en himmel, stolt och fri, 
Och så härlig är den vorden, 
Att jag bada må deri.

Sång och flygt mig himlen gifvit;
Jag dem öfva vill och när 
Mina ungar vuxna blifvit, 
Sång och flygt jag glad dem lär.