by Verner von Heidenstam (1859 - 1940)

Högt på fallets ormbunkssnår
Language: Swedish (Svenska) 
Högt på fallets ormbunkssnår 
solens kula sitter. 
Gullebarn med moder går 
över ljungens glitter. 
Gullebarn skall dristigt stå 
mitt på själva kulan. 
Klipp och klapp, tag träskor på, 
annars bränner sulan.

Solen är ett nystan blott 
som från överfulla 
spolar sina trådar fått. 
Det begynner rulla. 
Gullebarn, känn luftens drag. 
Sök ej fäste fatta. 
Garnets ända håller jag; 
stå blott kvar och skratta.

Vilda bli ditt nystans språng, 
gnistor stänka vida. 
Stubbar knäckas vägen lång 
utför fallets sida. 
Kvistar vitna där som ben 
efter jättetjurar. 
Hi! Det susar över sten, 
mumlar som i lurar.

Kolarns hund på risig brant 
vädrar skrämd och murrar. 
Redan bakom jordens kant 
du i rymden snurrar. 
Var, min pilt, blev nu ditt skratt? 
Svartnar det för öga? 
Djupet är en stjärnklar natt 
och en natt det höga.

Apsaraserna i dans 
med sitt sönderryckta 
jungfrudok av månskensglans 
skrida vid sin lykta, 
födda ur ett moln av doft, 
när de gudafödde 
saligt vintergatans stoft 
i sin nektar strödde.

Alla söka de i ring, 
söka blott det samma, 
och en jord, ett underting, 
är var lyktas flamma. 
Men ditt nystan viner runt, 
faller, faller, faller 
mot en ö, där blott ett tunt 
töcken spänt sitt galler.

Ön är blå Elysium. 
På dess myrtenstränder 
trampar du de dödas rum, 
grips av deras händer. 
Var av dem vill leda dig, 
har sin egen lära. 
Hur sen livet styr din stig, 
följa de dig nära.

Krokbent, luden, brun och hes 
stapplar ur sitt käril 
gamle far Diogenes: 
Halt, min unge fjäril! 
Du är yr och du är het; 
vatten finns i sanden. 
Bästa skopa som jag vet 
är den blotta handen.

Saladin står klädd i järn, 
väntar svart ditt möte. 
Var rubin som på en tjärn 
purpurrött ett flöte:
Fast till sådan liten fot 
de för stora målats, 
tag dock mina järnskor mot; 
dina träskor kolats.

Nu Sibyllan kallar sträv. 
Svavelångans täta 
skyar gulnat kåpans väv:
Snart skall klart du veta, 
när ditt nystan genomrökt 
i min brunn fått falla, 
vad som luftens jungfrur sökt, 
vad vi söka alla.

Hör ur brunnens svalg en röst:
Mången sökt med heta 
blickar i sitt eget bröst. 
Gosse, det vi leta, 
är det barn, som, en gång man, 
lyfter soln ur töcknen. 
Gullebarn, om du blev han, 
blev vår väg ur öknen!

Nu har tråden lupit ut. 
Jag är trött att vaka, 
nystar i en snabb minut 
sol och dig tillbaka. 
Re'n du klättrar från din dust 
storögd, varm och naken. 
Nej, godmorgon! Det blev ljust. 
Gullebarn är vaken.

Authorship

Musical settings (art songs, Lieder, mélodies, (etc.), choral pieces, and other vocal works set to this text), listed by composer (not necessarily exhaustive)


Researcher for this text: Johann Winkler

This text was added to the website: 2020-09-11
Line count: 96
Word count: 415