Gullebarns vaggsånger

Song Cycle by Wilhelm Peterson-Berger (1867 - 1942)

Word count: 1018

1. Spörj östan, spörj västan [sung text checked 1 time]

Spörj östan, spörj västan om tankarnas gång. Gullebarn, Gullebarn lilla! 
Skum är din faders säng och trång. 
Ovan susar där natten lång 
gräset på torvorna stilla. 

Allt hos mig som kärt honom vart, 
flätan, som hänger tung och svart 
över min tröjas knäppen; 
allt hos honom, min unge falk, 
pannans höjd och draget av skalk 
över den krökta läppen — 

allt, som sökte vartannat, fick 
bultande hjärta och röst och blick, 
sjönk i ditt liv förenat. 
O min son, min älskade son! 
Husvill kärlek, som mötte hån, 
fåfängt världen har stenat. 

Husvill kärlek, som själv jag begrät,
går i blomma och skrider 
fram genom alla tider: 
han blev du, han blev evighet.

Authorship

Researcher for this text: Johann Winkler

2. Mumla tumla humla [sung text checked 1 time]

Mumla tumla humla. 
I ett tält, som sömmat blev 
av en regnvåt spindelväv, 
står i sina tärnors ring 
jungfru Nyckelpiga. 
När hon säger någonting, 
mysa de och tiga, 
skrapa fot och niga. 
Runt omkring vid varje strå 
ringa klockor himmelsblå 
och väl hundra myror små 
bakom stjälkarna stå vakt. 
Hör vad Nyckelpiga sagt!

Mumla tumla humla. 
Väktar Lysmask hämta skall 
största humla, som går vall. 
Sadeln lyft ur stallets tak. 
Spänn med vana händer 
fjäderbuske och schabrak 
över ryggens ränder. 
Rid kring mina länder. 
Tag som hjälm en silvergrå 
puppas skal med silke på. 
[Om]1 du hör en vagga gå, 
stig på fönsterblecket böjd, 
lys dit in med lyktan höjd.

Mumla tumla humla. 
Var står hennes första bädd? 
Var ser hon sin vagga redd, 
hon, den lilla, vilkens famn 
Gullebarn blott vinner, 
hon som får hans liv, hans namn? 
Om du henne finner, 
vänd så snabbt du hinner. 
Svinga luren till din mund. 
När den hörs i morgonstund, 
då, min vakt, gnid bort din blund, 
linda armen fast omkring 
varje klockas stjälk och ring!

Authorship

View original text (without footnotes)
1 Peterson-Berger: "När"

Researcher for this text: Johann Winkler

3. Sikta sikta gullkorn [sung text checked 1 time]

Sikta sikta gullkorn. 
Månget korn är ej av gull. 
Det tar siktens galler. 
Men det andra faller. 
Snart är halva skäppan full. 
Vem skall få min skäppa? 
Gullkorn males ej i kvarn, 
men jag har en täppa: 
täppan heter Gullebarn.

Sikta sikta gullkorn. 
När min sådd får spira, 
skola milt och månbeglänst 
drömmens döttrar fira 
kring vart ax sin altartjänst. 
Snart i lövet stinger 
dock en knekt med piken fälld. 
På hans höjda finger 
fladdrar gult en stjärnas eld.

Sikta sikta gullkorn. 
Lurvig skakar lejonhud 
över hästens manke. 
Stjärnan är en tanke, 
knekten är ett sändebud. 
Men ur barmen rycka 
drömmens döttrar strax det spjut, 
som hans händer trycka 
genom deras slöjas knut.

Sikta sikta gullkorn. 
Deras kläder blöda. 
Tankespjutens mjuka trä 
böja till de röda 
lyror på sitt späda knä. 
Stjärnans långa strimma 
spinna de till lyrans garn 
och var livets timma 
spela de för Gullebarn.

Authorship

Researcher for this text: Johann Winkler

4. Såg östan, såg västan [sung text checked 1 time]

Såg östan, såg västan det sjumila slott 
som ingen bebor och bevakar? 
Där brummar regnet fradgande grått 
ur rännornas rostiga drakar. 
Nu, flöjel, vänd dig med vinden och hör 
vad rännorna sjunga, när dagen dör.
Huhu! svarar flöjeln och jakar.

En dotter av jorden kom lustigt hit opp. 
Med tegel lastad var båten. 
Hon murade huset från grund till topp 
och löjena stredo med gråten. 
Vid taffeln satt dockan med purpur i hyn. 
Vart endaste ägg var ett sockergryn.
Gott bord! sade dockan belåten.

Men dockan fick sitta och spisa sig mätt. 
Och myrten bars till gemaket. 
Vår drottning steg till öppnad spinett 
med ögat undrande vaket. 
På locket lekte i blommande vår 
herdinnor och herdar bland betande får.
Förstår! sade storken på taket.

Sen dess stå de tomma trappor och rum. 
Om tvekande låset hon fattar, 
hon letar en stund bland minnena stum 
bland kappor och fjädrade hattar. 
Så bär hon det vackraste bort i ett fång. 
Av minnena väver hon Gullebarns sång.
Ett liv! svarar flöjeln och skrattar.

Authorship

Researcher for this text: Johann Winkler

5. Högt på fallets ormbunkssnår [sung text checked 1 time]

Högt på fallets ormbunkssnår 
solens kula sitter. 
Gullebarn med moder går 
över ljungens glitter. 
Gullebarn skall dristigt stå 
mitt på själva kulan. 
Klipp och klapp, tag träskor på, 
annars bränner sulan.

Solen är ett nystan blott 
som från överfulla 
spolar sina trådar fått. 
Det begynner rulla. 
Gullebarn, känn luftens drag. 
Sök ej fäste fatta. 
Garnets ända håller jag; 
stå blott kvar och skratta.

Vilda bli ditt nystans språng, 
gnistor stänka vida. 
Stubbar knäckas vägen lång 
utför fallets sida. 
Kvistar vitna där som ben 
efter jättetjurar. 
Hi! Det susar över sten, 
mumlar som i lurar.

Kolarns hund på risig brant 
vädrar skrämd och murrar. 
Redan bakom jordens kant 
du i rymden snurrar. 
Var, min pilt, blev nu ditt skratt? 
Svartnar det för öga? 
Djupet är en stjärnklar natt 
och en natt det höga.

Apsaraserna i dans 
med sitt sönderryckta 
jungfrudok av månskensglans 
skrida vid sin lykta, 
födda ur ett moln av doft, 
när de gudafödde 
saligt vintergatans stoft 
i sin nektar strödde.

Alla söka de i ring, 
söka blott det samma, 
och en jord, ett underting, 
är var lyktas flamma. 
Men ditt nystan viner runt, 
faller, faller, faller 
mot en ö, där blott ett tunt 
töcken spänt sitt galler.

Ön är blå Elysium. 
På dess myrtenstränder 
trampar du de dödas rum, 
grips av deras händer. 
Var av dem vill leda dig, 
har sin egen lära. 
Hur sen livet styr din stig, 
följa de dig nära.

Krokbent, luden, brun och hes 
stapplar ur sitt käril 
gamle far Diogenes: 
Halt, min unge fjäril! 
Du är yr och du är het; 
vatten finns i sanden. 
Bästa skopa som jag vet 
är den blotta handen.

Saladin står klädd i järn, 
väntar svart ditt möte. 
Var rubin som på en tjärn 
purpurrött ett flöte:
Fast till sådan liten fot 
de för stora målats, 
tag dock mina järnskor mot; 
dina träskor kolats.

Nu Sibyllan kallar sträv. 
Svavelångans täta 
skyar gulnat kåpans väv:
Snart skall klart du veta, 
när ditt nystan genomrökt 
i min brunn fått falla, 
vad som luftens jungfrur sökt, 
vad vi söka alla.

Hör ur brunnens svalg en röst:
Mången sökt med heta 
blickar i sitt eget bröst. 
Gosse, det vi leta, 
är det barn, som, en gång man, 
lyfter soln ur töcknen. 
Gullebarn, om du blev han, 
blev vår väg ur öknen!

Nu har tråden lupit ut. 
Jag är trött att vaka, 
nystar i en snabb minut 
sol och dig tillbaka. 
Re'n du klättrar från din dust 
storögd, varm och naken. 
Nej, godmorgon! Det blev ljust. 
Gullebarn är vaken.

Authorship

Researcher for this text: Johann Winkler