Hon var så ung, var femton år
Och nöjd med korta kjolen .
Hon skakade sitt långa hår,
Som sken likt guld i solen ;
I lockar, öfversvallande,
Det föll kring hennes hjessa,
Och vacker och befallande
Hon var som en prinsessa.

Det var ett sinne, fjärilslätt,
Och ändå så oböjligt.
Hon retsam var på tusen sätt ;
Bli ond var dock omöjligt.
Hon sprang ibland, förtvifladt yr,
Långt hän bland berg och backar,
En liten luftig, blond zephyr
Tag fast den ! Jo jag tackar !

Der spordes : Säg, hur du förmår
Beständigt glad att vara?
Hon skakade sitt långa hår
Och ville aldrig svara.
Hon log, hon skrattade och log,
Med gropar uti kinden,
Och i en blink hon flykten tog ;
Hvar blef hon af? Spörj vinden!

Men mycket dock kan skifta om
På ett par korta vårar !
Hvad nyss i fröjd till knoppning kom,
Kan mogna lätt i tårar.
Hvem sitter nu i denna stund
Med pannan skyld i handen ,
Med löjet dödt på rosenmund
Och blicken fäst på sanden ?

Två vårar blott ha gått sin kos .
Hvad har väl händt på dessa?
Så blek och tyst ! Hur mår min ros ?
Hur är det, min prinsessa ?
Minsann, ser jag ej tårar stå
Emellan ögonhåren !
Det der blir ingen klok uppå . . .
Ack, de der sjutton åren!

Är det väl du, som fordom lopp,
En femtonårig elfva,
Och vestanvindarne hann opp,
Sâ yster som de sjelfva ?
Så säg då, hur du nu förmår
Beständigt sorgsen vara?
Hon skakar blott sitt långa hår
Och suckar, suckar bara.