[Fyra] Dikter af Carl Snoilsky

Gick du en morgon i vårsols sken
och fann en blomma på åkerns ren
av daggens pärlor begjuten,
och såg du i droppen på bladen spilld,
helt oförmodat egen bild
av regnbågsprisma omsluten;
då anar du först vad ej världen vet:
det mått av bävande salighet,
som fyller ett sångarehjärta,
då det i en obevakad stund
ser gå i ax på främmande grund
sin sådd av glädje och smärta.
Hur föga aktar man kamp och strid
och dårarnas hån och en tacklös tid
och nätter av tvivel och vaka,
då allt  vad skönast man tänkt och känt,
som blott till hälften blev sagt och pränt,
en tår helt speglar tillbaka.

Hon var så ung, var femton år
Och nöjd med korta kjolen .
Hon skakade sitt långa hår,
Som sken likt guld i solen ;
I lockar, öfversvallande,
Det föll kring hennes hjessa,
Och vacker och befallande
Hon var som en prinsessa.

Det var ett sinne, fjärilslätt,
Och ändå så oböjligt.
Hon retsam var på tusen sätt ;
Bli ond var dock omöjligt.
Hon sprang ibland, förtvifladt yr,
Långt hän bland berg och backar,
En liten luftig, blond zephyr
Tag fast den ! Jo jag tackar !

Der spordes : Säg, hur du förmår
Beständigt glad att vara?
Hon skakade sitt långa hår
Och ville aldrig svara.
Hon log, hon skrattade och log,
Med gropar uti kinden,
Och i en blink hon flykten tog ;
Hvar blef hon af? Spörj vinden!

Men mycket dock kan skifta om
På ett par korta vårar !
Hvad nyss i fröjd till knoppning kom,
Kan mogna lätt i tårar.
Hvem sitter nu i denna stund
Med pannan skyld i handen ,
Med löjet dödt på rosenmund
Och blicken fäst på sanden ?

Två vårar blott ha gått sin kos .
Hvad har väl händt på dessa?
Så blek och tyst ! Hur mår min ros ?
Hur är det, min prinsessa ?
Minsann, ser jag ej tårar stå
Emellan ögonhåren !
Det der blir ingen klok uppå . . .
Ack, de der sjutton åren!

Är det väl du, som fordom lopp,
En femtonårig elfva,
Och vestanvindarne hann opp,
Sâ yster som de sjelfva ?
Så säg då, hur du nu förmår
Beständigt sorgsen vara?
Hon skakar blott sitt långa hår
Och suckar, suckar bara.

Hur frisk och skön är parken
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

"Och är jag bara en lavandaja,
Jag kallas Nina den sköna dock,
Och herrar vända sig på Chiaja
För att se fladdra min mörka lock.

Jag kunde slippa gå kring och tvätta,
Men få stoltsera i nya skor ;
Dock väl jag mins, hur det gick Giulietta,
Och derför aldrig jag smickret tror.

Jag vet, han endast bär ondt i hogen,
Den rike sprätten, af smekord full.
Jag vet en fiskaresång på vågen,
Som klingar bättre än myntadt gull.

Antonio är en munter sälle
Och god i innersta hjerterot.
Vi äro födda på samma ställe
I Portici vid Vesuvens fot.

Med röda mössan ner på sitt öra
Han ofta kommer i egen slup
Att mig dit bort öfver golfen föra
Jag får mig spegla i blåa djup !

Då båten stannar på strandens bankar,
I land han bär mig på kraftig arm,
Och hjertats slag ha förrådt hans tankar,
Då jag var tryckt till hans breda barm.

I qväll vi ses i en tarantella :
Då tror jag nog han vill passa på
En sakta fråga till mig att ställa
Och nog jag vet hvad jag svarar då ! »

Så med sin tvättkorg på väg till källan
Sjöng solskensbarnet från Portici.
På bara fötter i tarantellan
Hon dansar sorgerna lätt förbi.