Slägte föddes efter slägte,
slägte efter slägte dog.
Hvart än kunskapstörsten räckte,
lifvets under undran väckte
och med bäfvan folken slog.

Dolska makter i naturens tycktes lura öfverallt.
Själfva skyn, af vinden buren,
hafvets våg och sommarskuren,
allt tog andevärldens gestalt.
Ingen än naturen kände,
ej den värld man lefde i.
Hvart man sina blickar vände,
var det under blott som hände
för en lättrörd fantasi.

Mänskan, sist till lifvet boren,
på sin jord en främling var,
blomman lik, som föds o våren.
Visdom vinnes blott med åren,
sofras fram ur dunkla svar.