Jag mins dig än, fast med din fot du nöter 
En annan stig och min är bortglömd nu; 
Fast aldrig mer i detta tjäll jag möter 
Din blick, så är mig ingen kär som du. 

Jag mins dig än, hur manligt obesvärad 
Du trädde på min moders golf!  Hur stolt 
Jag var, hur glad, hur jag mig tyckte ärad! 
Ej för allt verldens guld min fröjd jag sållt. 

Jag mins dig än, hur ögats stjerna svällde 
Och glimmade så varm, så klar, sa skön 
Den gången jag förvirrad blicken fällde 
Och tog din hand.  Nu har jag fått min lön!  

Jag mins dig än, hur dina läppar sökte 
Min darrande, min halft bortvända mund;  
Hur dina ord den ljufva låga ökte 
Som brann på kinden, brann på hjertats grund. 

Jag mins dig än, och skall dig evigt minnas, 
Fastän det bringar mig blott tårar nu; 
Du gjort mig ondt, men ingen dock kan finnas, 
Som är mig hälften blott så kär som du.