Nu blommar nattviolen,
Men ack, du vet det väl –
Ej kringglänst, ej i solen
kan den giva uttryck åt sin själ.
Har du väl sett vid roten
ett väsens tvedräkt?
Vänd dig hit!
Vad ser du,
Vad ser du då?

O, svart är ena foten
den andra foten vit.
Först när till ro är solen,
när sövd är dagens röst,
då bryter nattviolen
inseglet på sitt tryckta bröst.
Det dolda sår som ömmar,
för varje öga öppnas då;
Då stiga välluktsströmmar
emot det dunkla blå.