Glada ungdom, se min nöd! 
Se gubben vacklar mot sitt stöd; 
Han har ej hus, ej säng, ej bröd. 
O given av ert överflöd, 
Förbarmen er! Förbarmen er! 
Han om en liten gåva ber. 

Min andedräkt är kort, och lång 
blir ej min visa denna gång. 
Av nöden lider hjärtat tvång, 
och klagar fram sin dystra sång. 
Förbarmen er! Förbarmen er! 
Er goda gärning himlen ser.

Jag minns väl bättre dar 
än dessa, mă ni tro; 
Men åren blott bedra, 
och skicka sorg för ro. 
Jag var ock ung en gång, 
och världen mot mig log; 
En flickas blick jag såg, 
Men också den bedrog, 
Och hur det gått: 
Stort och smått flyktat har. 
Och ingen vän 
känner igen 
vem den gamle fordom var.