Du blånande haf, som mång tusende år
Mot Skandiens klippor har slagit,
Som brutit din boja hvar gryende vår
Och frigjord i fjärran har dragit;
Dig egnas min sång, ty jag längtar dit ut,
När böljorna slå emot skären.

Hur godt är derute, hur svalkande skönt,
Då vårliga vindarne smeka!
Då vågorna skifta i blått och i grönt,
Och strålar kring toppame leka!
Se, bränningens skum är så glänsande hvitt,
När böljorna slå emot skären.

Men skakar orkanen sin vinge med dån,
Blir hafsjungfrun askgrå om kinden,
Och slites mitt segel från bristande rån
I tusende stycken af vinden;
Då klappar mitt hjerta af stolthet än mer
Bland böljor, som ryta mot skären.

Mig tycks att en stålklang, så ren och så klar,
Så skiftande dock och så präktig,
Af lif och af lust öfver böljorna far, —
Dess grundton är stark och är mägtig,
Hur vinden än vexlar i dur eller moll,
När böljorna slå emot skären.

Ack, hård är den kamp, som vid stormvågors svall
Af seglaren kämpas på hafven.
Lugn står han dock hakom sin bräckliga vall,
Vid randen af djupblåa grafven,
Och banar sin väg ibland dolda försåt,
När böljorna slå emot skären.

Han brottas med rasande vindarnes tropp,
Med strömmar och bränning och dimma.
Hur ofta, hur ofta är bleknadt hans hopp
I nödens och midnattens timma!
Bland dödliga ingen bevittnar hans strid,
Blott böljor, som slå emot skären.

Dock älskar han hafvet af hela sin håg,
Med farorna är han förtrogen;
Hans längtan står hän till den skummande våg
Från fredliga hyddan och plogen.
Hvad underlig tjusning der ligger också
I böljor, som slå emot skären!

Se, derfor jag qväder, med hjertat i brand,
Min sång till att vågorna prisa,
Som manande vagga kring Skandiens land
Och vägen till storhet oss visa,
Som tusende sagor från forntida dar
Framklinga vid slag emot skären.

Du fria, du stolta, du brusande våg,
Du sköna, du glittrande klara,
O, sjung mig de herrliga strider du såg
Och lär mig din sång att förklara!
Jag lyssnar med tjusning till sagan så rik,
När böljorna slå emot skären.

Men ser du att våldet vill nalkas vårt land,
Och fiendens flottor sig samla,
Då ljude som gjallarhorn sången mot strand:
»Till vapen båd' unga och gamla!»
Och icke förgäfves skall höjas ditt rop,
När böljorna slå emot skären.

Ty än är det likt sig, det slägte, som bor
Bland nordiska fjällar och dalar,
Och ännu på Gud och på stålet det tror,
An fädernes kärnspråk det talar.
Den ovän oss trotsar, skall finna sin graf
I böljor, som slå emot skären!