Vid vindars sång 
Och klingande böljors fradgande gång 
Min moder på hafvet mig födde,
  Hvarest djup och höjd 
  I morgonens fröjd 
Af stigande lågorna glödde. 

   Min fader log, 
Men solen gick ner och moder min dog: 
Dess graf och min vagga blef vågen. 
   Dock lefvar min mor,
   Jag vet hvar hon bor, 
Dess boning mig leker i hågen. 

   På fraggigt svall 
Till henne jag seglande ila skall, 
Min fot jag ej sätter på jorden;
   Slaf vill jag ej bli;
   Jag föddes så fri, 
Som böljan är friboren vorden.

   När solen flyr 
Och loppet till okända verldar styr, 
Sig mörkret och skyarne sänka 
   Öfver djupet ner;
   Jag stjernorna ser
I lugnande vågorna blänka.

   När sol'n går opp 
Och väcker på nytt mitt slumrande hopp, 
Och glöder ur blödande vågor, 
   Af eld är min sal, 
   Hvars pelares tal 
Uppresas af svallande lågor. 

   När stormen gnyr 
Och solen i molnen sörjande flyr, 
Då brytes likt hafvet mitt hjerta; 
   Stannar stormen af,
   Och lugnas mitt haf,
Går i vemod öfver min smärta. 

   Jag skådar då 
Mitt lif i de fria böljorna blå, 
Af stormen och hafvet beskrifvet. 
   Väl är jorden full 
   Af skatter och gull;
Men hafvet är spegeln af lifvet. 

   Ej släckes der 
De vinkande stjernors fromma begär,
Ty leker dem hafvet i hagen. 
   De sänka sig här, 
   Der moder min är; 
Med dem vill jag hvila i vågen.