Vid femti års ålder blef stugan mig trång
 På min ensliga ö.
Att bara se getter, blef dagen mig lång —
 Och så kom det snö.
Från Lappland kom Nordan liksom en fantast
 Och tog böljorna fast.
Och skärgården blef på ett märkvärdigt vis
 Fanerad med is.

Då tog jag min respels, siberisk karpus
 Och piska och hatt,
Och nattsäck och kappsäck och kaggar och krus
 Och skärp och kravatt.
Med snuggan i mund och med Brunte i traf
 Förbi kobbar och haf
For jag fjärdar och sund förbi Djurö kapell
 I min himmelsblå fäll.

Och Brunte i solskenet frusta och fnös
 Och lyfte på svans.
Och säkert det hördes en mil då han nös
 I morgonens glans.
Och solen i isen tog af vårt porträtt
 Så oändligen nätt.
Man hade ej kunnat mer lefvande bli
 Uti fotografi.
 
Och lustigt och gladt, som en bullrande dans
 Öfver böljan det bar.
I skogen var tyst, och i lunderna fanns
 Ingen sångare qvar.
Och Baggen låg blank, som han sopts med en qyast,
 Men förunderligt fast.
Blott här och der låg liten hästl . . t på vik,
 Som ”en frusen musik”.

Och månan klef opp i den mörkgröna skog
 Uppå öfversta pinn.
Och Nacka jag såg: det var skada på krog
 Att den skulle dras in.
O, drufvornas tempel! din takås och fot
 Ha fått fallande-sot.
Så grusas, o Bacchus! allt mer och allt mer
 Dina glada qvarter.

Men Brunte, som hade en hörsel så fin,
 Satte af i galopp,
Tog tömmen med svansen och gnodde som hin
 Uppå Nackanäs opp.
Och hungrig och törstig jag ropte på mat,
 Så att krögarn blef flat.
Han troligtvis aldrig sett, utom min häst,
 En så glupande gäst.

Och Brunte han slök sin portion utaf hö,
 Och jag tömmarna grep.
Och han nystade på öfver Hammarby sjö
 Genom tull'n, så det pep.
Och på gator och torg uti glädjen han sprang
 Och vid bjällrornas klang
Trumpetade ut, att jag kommit till stan,
 Så jag skämdes som fan.

Och härberge fick jag i Urvädersgränd
 Hos en gammal kokett.
Och dagen derpå gick jag opp sträckt och spänd
 Uppå resandes sätt.
Och jag helsades flitigt med handslag och glas
 Och små trefna kalas.
Och det gladde så innerligt brödernas själ,
 Att jag mådde så väl.

Jag köpte cigarrer och fem skålpund snus
 Och jamajka på krus,
Och vände en morgon helt bittida om
 Samma väg som jag kom.
Och lyckligt och väl öfver villande sjö
 Kom jag hem till min ö,
Och tänkte, som troligtvis också min häst:
 Att ― hemma är bäst!