Sånger och Visor vid Pianoforte. 7:de och 8:de delen

Vid femti års ålder blef stugan mig trång
 På min ensliga ö.
Att bara se getter, blef dagen mig lång —
 Och så kom det snö.
Från Lappland kom Nordan liksom en fantast
 Och tog böljorna fast.
Och skärgården blef på ett märkvärdigt vis
 Fanerad med is.

Då tog jag min respels, siberisk karpus
 Och piska och hatt,
Och nattsäck och kappsäck och kaggar och krus
 Och skärp och kravatt.
Med snuggan i mund och med Brunte i traf
 Förbi kobbar och haf
For jag fjärdar och sund förbi Djurö kapell
 I min himmelsblå fäll.

Och Brunte i solskenet frusta och fnös
 Och lyfte på svans.
Och säkert det hördes en mil då han nös
 I morgonens glans.
Och solen i isen tog af vårt porträtt
 Så oändligen nätt.
Man hade ej kunnat mer lefvande bli
 Uti fotografi.
 
Och lustigt och gladt, som en bullrande dans
 Öfver böljan det bar.
I skogen var tyst, och i lunderna fanns
 Ingen sångare qvar.
Och Baggen låg blank, som han sopts med en qyast,
 Men förunderligt fast.
Blott här och der låg liten hästl . . t på vik,
 Som ”en frusen musik”.

Och månan klef opp i den mörkgröna skog
 Uppå öfversta pinn.
Och Nacka jag såg: det var skada på krog
 Att den skulle dras in.
O, drufvornas tempel! din takås och fot
 Ha fått fallande-sot.
Så grusas, o Bacchus! allt mer och allt mer
 Dina glada qvarter.

Men Brunte, som hade en hörsel så fin,
 Satte af i galopp,
Tog tömmen med svansen och gnodde som hin
 Uppå Nackanäs opp.
Och hungrig och törstig jag ropte på mat,
 Så att krögarn blef flat.
Han troligtvis aldrig sett, utom min häst,
 En så glupande gäst.

Och Brunte han slök sin portion utaf hö,
 Och jag tömmarna grep.
Och han nystade på öfver Hammarby sjö
 Genom tull'n, så det pep.
Och på gator och torg uti glädjen han sprang
 Och vid bjällrornas klang
Trumpetade ut, att jag kommit till stan,
 Så jag skämdes som fan.

Och härberge fick jag i Urvädersgränd
 Hos en gammal kokett.
Och dagen derpå gick jag opp sträckt och spänd
 Uppå resandes sätt.
Och jag helsades flitigt med handslag och glas
 Och små trefna kalas.
Och det gladde så innerligt brödernas själ,
 Att jag mådde så väl.

Jag köpte cigarrer och fem skålpund snus
 Och jamajka på krus,
Och vände en morgon helt bittida om
 Samma väg som jag kom.
Och lyckligt och väl öfver villande sjö
 Kom jag hem till min ö,
Och tänkte, som troligtvis också min häst:
 Att ― hemma är bäst!

Liten stump jag sjunga vill,
Och till ämne vill jag taga
Lifvet och dess gamla saga,
Ty den kan jag utantill.

I vår barndoms paradis
Få vi namnam utaf mamma,
Kolt och byx, och med detsamma
Alfabet och tupp och ris.

Af magistern med lineal'n
Får man knäpp och långa lexor,
Blir student och går på sexor
Och tar slutligt kameraln.

Men'skans framtid är fördold,
Ödets djup kan ingen loda:
Några vägar äro goda,
Andra gå för hin i våld.

En blir köpman med avance,
En blir bankrutt och förlägen,
En går embetsmanna-vägen,
Tar lektion i prèference.

En blir satt på domarstol,
En får lager omkring pannan,
En blir doktor, och en annan
Blir en hund på basfiol.

En går in vid ränteri,
En blir länsman och förmögen,
En får ärfva hela högen,
En blir fast för slottskansli.

En blir statsråd, en traktör,
En som erkebiskop slutar,
En gör piller, en gör strutar,
En blir bränvinskontrollör.

En blir ingenting, helt lugnt,
En blir knekt och får en fröken,
En som biskop mår som göken,
En får svälta som adjunkt.

Åren gå i tripp och traf,
Blommor vissna hela knippan:
Tiden står med pudervippan,
Innan man vet ordet af.

Ar man nackstyf, blir man mjuk:
Lifvet har sin egen skola.
Bäst som unga vi oss sola,
Ha vi ryggvärk och peruk.

Jubel- eller jämmerrop,
Lyckans månsken, eller nedan —
När som döden kommer sedan,
Gör han narr af alltihop.

O! hvad kip, O! hvad pip
Uti skog, uti dal,
Uti björk, uti al!
Det är klang i hvar knopp,
En fiol i hvar topp.
Trast och siska ha höjt
Hvar sin piccola-flöjt;
Och i granens karbas
Kuttrar orren sin bas.
Det är vår, det är vår!
I hvar åder det slår
Blott försoning och frid;
Det är kärlekens tid.
På hvar gungande gren,
Se, hur sött liten-en
Spetsar näpet sin mund
Med en ann’ i förbund.
O! hvad pip, O! hvad kip!
Och en kyss, det är allt:
Ingen lysnings-anstalt,
Ingen bakelse-fest,
Ingen punsch, ingen prest.

Det är bröllop på stund,
Uti samma sekund,
Som man kysses på mund.
Ingen högvördig man
Nånsin klandra det kan:
”Det går an, det går an!”
O! du härliga vår!
Ingenting öfvergår
Din förtrollande kraft.
Sodavatten och saft,
Punsch och kosteligt vin
Och likör superfin
Är ett fnask, är ett noll
Mot den enklaste foll,
Mot den ringaste bit
Af din gröna habit.

Kors! hvad du är gentil,
Hvad du har för en grace,
Om man ser din profil,
Eller ser dig en face!
Hvad är guld, hvad är namn,
Hvad är allt hvad jag drömt
Om allt stort och berömdt,
Mot den öppnade famn,
Som du räcker mig ömt!
Låt mig hvila en stund
Just så här vid din barm,
Låt mig pussa på mund,
Låt mig drömma mig varm
Här på blommande strand,
Låt mig pussa på hand
Och förnimma din röst,
Full af kärlek och tröst!

Kula i, lilla vind!
Knuffa på, lilla våg!
Jag blir varm om min kind,
Jag blev glad o min håg,
Då det hviner i tåg.

Hör jag vindens concert,
Blir ja uppskojad tvärt.
Jag blir ungdomligt frisk,
Jag blir riktigt en fisk
Uti hufvud och stjert.

Och hur innerligt väl
Mår ej hela min själ,
När som vågornas dopp
Duggar öfver min kropp —
Och kantinen slås opp!

Hvad är landet emot
Denna böljande fjärd,
Denna guppande färd
Uppå vändskaplig fot
I aborrarnes verld;
Då det stramar i skot.
Då det knakar i köl —
Lite upprymd och knöl!

Det var rätt, Cajsa, blås!
Se god afton, herr Mås!
Stopp maschinen, förlåt,
Akta sprit på min båt!
Basilisk!
Du tar fisk
Så det riktigt förslår —
Opp med korken, gutår!

Sjön har i sig bestämdt
Något sugande jemt.
Om man går för en schlör,
Eller ligger på svaj,
Blir man riktigt en baj
Efter hvetbröd och smör,
Efter fårbog och kalf,
Och en half.

Och små böljor de gå
Rundt omkring och se på,
Med sin ljufliga röst
Och små kullriga bröst.
Och jag rår icke för
Att jag gör som jag gör:
Skål! förtjusande Mör!

Hvar är gubben Neptun?
Han är nere hos frun
I sin himmelsblå sal.
Uti fullaste mått
Tömmer jag min pokal:
Klang för vågornas drott!

Blå är himlen och klar:
Sol och vänskap och sång
Och en sherry så bon
Och så rar!
Båten gungar och går,
Bacchus purprat vår kind:
Skål hvar susande vind!
Skål, J lekande böljor, gutår!

Min Gud, så trefligt! fyra rum
Och kök — och allt nyrepareradt!
Och fönsterrutor, nitton tum,
Just herrskaps-likt och väl rangeradt!
Här i sängkammarn får du lof
Att se, hur solen vänligt skiner —
Ack! titta! hvilken söt alkov
Med tryckta nettelduks-gardiner!

Amanda! om du vore här,
Och såg, hur jag går här och stökar!
Förmaket är rätt nätt, och der
Stå dina kära blomsterlökar.
I salen, blekröd till sin färg,
Murgrönan sig kring taket slingrar.
Pianot utaf Söderberg
Står blott och väntar dina fingrar.

Och hvilken utsigt! hulda kom!
Se holmen der vid ”prestens udde”,
Der solen just går ned, liksom
Hon tänkte ta den till sin kudde.
Och der hur vexla skog och slätt
Romantiskt mellan berg och byar!
Och vattnets spegel, violett,
Tar färgen utaf qvällens skyar.

Du kan ej tro, hvad jag är glad!
Af höns jag har en evig skara.
Tolf gäss i vassen ta sitt bad;
Och grisar präktiga och rara.
Der nere korna gå i bet,
Och grålle, tjudrad vid sin lina.
Hvar oxe, som vår prost, är fet,
Hvart får, som länsmans tjocka Stina.

Jag lycklig är på sätt och vis,
Men timmarne gå ändå sena.
Visst har jag här ett paradis,
Fast jag, som Adam, går allena. —
Men ack! då i sin blomster-skrud
Midsommarn firas gladt och värdigt,
Då för jag hit dig såsom brud —
Då först är paradiset färdigt.

På den ödsliga häll
Satte ödet mitt tjäll
Mellan böljors och bränningars svall.
Nakna klipporna stå,
Och der gror knappt ett strå,
Och med nöd står den tvinande tall.

Här jag föddes, och här
Mellan ”kobbar” och skär
Redan manade vindarnas rop.
Och den brusande våg
Var det första jag såg,
Och dess svall har bevittnat mitt dop.

Då blef hafvet mig kärt.
Hvad jag kan, har jag lärt
Af min fader, fast illa jag slet.
Och min skola blef sjön,
Och min lärdom blef bön,
Och dess tröst är det enda jag vet.
 
Uti faror och nöd,
Ofta nära min död,
Var jag mången gång illa till mods.
Men min ande har bedt,
Och jag trott och jag sett,
Att det ges ock en Gud för en lots.

När det glupande haf
Öppnar graf efter graf,
Skall han ut, om ock döden han ser.
Och med blicken hemåt,
När han lossar sin båt,
Vet han ej, om han fäster den mer.

Från sitt husliga tjäll
Mången stormdiger qväll
Rycks han plötsligt ur vännernas famn.
Hans försakan och strid
Fäster ingen sig vid,
Blott att krämarn får skutan i hamn.

Medan blodet är ungt,
Känns ej yrket så tungt,
Men det nalkas en dag, fastän gömd.
Och då brytes hans röst,
Och då kommer hans höst —
Då är lotsen försliten och glömd.

Sjelf jag känner och ser,
Hur mitt lif mer och mer
Mojnar ut, som det stillnande haf.
Ingen känner sin död:
Böljan gaf mig mitt bröd,
Kanske ger hon mig också en graf.

Våren arbetar allt hvad han förmår:
Fyra par lärkor jag såg väl i går,
  Och sipporna trollas
  Ur mossa och mull,
  Och skyarna fållas
    Med gull.

Vårsolen löser, beställsam och varm,
Silfverne pantsar från fjällarnas barm;
  Och lyrorna knäppas
  I björk och i tall,
  Och bäckarna släppas
    I vall.

Trastarna skratta åt ekorrens språng,
Torndyflar gäspa vid myggornas sång,
  Och myrorna pusta
  I svettiga fjät,
  Och spindlarna rusta
    Med nät.

Hafvet sig mornar i vårsolens brand,
Ligger på rygg med sin spegel i hand,
  Och molnen de segla
  Som »långskepp» förbi
  Och näpet sig spegla
    Deri.

Fisken, som vintrat i djupaste dyn,
Tittar ur vågornas fönster mot skyn.
  Så glada och trygga
  De plaska vid strand,
  Och hugga en mygga
    Ibland.

Måsarna komma från varmare bad,
Bleka om näbben och smala om vad.
  Och strömmingen sätta
  De efter i ett,
  Och aldrig jag mätta
    Dem sett.

Maj och hans sköna, förträffliga fru,
Flora, ha mycket att pyssla med nu;
  Ty jorden skall städas,
  Se’n vintern har flytt,
  Och blommorna klädas
    På nytt.

Men tiden har brådt, allt skall gå i galopp,
Och vårsolen kältar på blad och på knopp.
  Damborste och viska
  Tar zephyr i hand,
  Och böljorna diska
    I strand.

På Guds magt är vintern nu långt härifrån,
Och långnäst i Lappland står »Vindsvales son».
  Och hafsörn och ärla
  Och småkryp i mull –
  Allt mår nu som perla
    I gull.

Ja, mjukis! du sköna, du herrliga vår!
Välkommen med solsken, herdar och får!
  Blif hos oss nu stadig
  Och häfda ditt namn:
  Kom, låt mig få ta dig
    I famn!

Jag tänker stundom, fast det sällan händer,
Då tidens böljor mot min farkost slå;
Då tänker jag: det går en dag om sender,
Går det ej bra, så går det bra ändå.

Och när mig lyckan stundom ryggen vänder,
Och jag dess onåd ej kan rätt förstå;
Då tänker jag: det går en dag om sender,
Går det ej bra, så går det bra ändå.

När för min blick sig hoppets stjerna tänder,
Blott en sekund och slocknar straxt derpå;
Då tänker jag: det går en dag om sender,
Går det ej bra, så går det bra ändå.

Ty uti allt, hvad mig på jorden händer,
Jag tror och vet att Gud beslutat så.
Då tänker jag: det går en dag om sender,
Går det ej bra, så går det bra ändå.

Man frågat mig, hur det går till att dikta,
Och hur jag gör, då jag små visor gör.
Och derför går jag nu att öppet bigta
Och lära ut methoden förr'n jag dör.
Om man blott vet, hur man skall rätt förfara,
Är konsten visst ej något trolleri,
Och litet tokig skall man verkligt vara,
Att tro, att man skall födas till genie.

Att vara inspirerad hör till saken:
Det kan du bli, så ofta som du vill.
Du ser blott till att du är rigtigt vaken,
Men sluter som till sömns ditt öga till.
Ideerna då komma af sig sjelfva,
Du gapar blott och säger ingenting —
Då börjar diktens flod att sjelfmant hvälfva,
Och hjernan snurrar som en broms omkring.

Med snabba steg du golfvets tiljor mäter
Fram och tillbaka, ifrån hörn till hörn,
Och flaxar vildt och mat och dryck förgäter,
”Till hälften näktergal, till hälften örn.”
Cigarrens rökmoln bilda kolonnader,
Der fantasien svärmar glad och ljus —
Då strömma rim och meter som kaskader,
Och tankar komma såsom stora hus.

Bläck får ej fattas, dito spetsigt skurna
Gåspennor bundt-tals för Apollos son,
Helst sådana, som blifvit klassiskt burna
Af hvita gäss från Lund och Fyris-ån.
Var snabb att fästa hvar poetisk stråle,
Se till att du har ark, som räcka till:
På Nyqvarns Bruk hos Fabrikören Ståhle,
Der får du hundra alnars långa, om du vill.

I ”etherns ljushaf” bör du flitigt bada,
Det Sången ger en friskare gestalt.
I Dikten kan ej litet mörker skada,
Men månljust bör det vara framför allt.
På ”ros och lilja” bör din Sångmö hvila,
I sol och ”ambra-doft” — och se'n ”med flit”,
Liksom Tegnér, kan här och der du kila,
”För sammanhållningen, en bit granit.”
 
Låt se'n ditt Opus ut i verlden löpa
Med full förtröstan till Publikens smak,
Och annonsera, att det finns att köpa —
Om du får sälja, blir en annan sak.
”Ty detta är hos menniskan det stora,”
Och kanske aldramest hos en poet,
”Att han kan ega allt och allt förlora,”
Förutom tron på sin odödlighet.

Och jag for öfver sjö och jag for öfver is
På min enbet liksom en Vestgöth.
Den var ljusgul och röd, på sitt pinniga vis
Konstruerad, så innerligt söt.

Och jag hade en häst, som var from som en munk.
Af meriter jag såg endast en:
Då han gick, som han gick i sitt vanliga lunk,
Gick han alltid uppå fyra ben.
 
Och jag hade en skjutsbonde på min karret,
Som jag tyckte en liten grand smord.
“Hvad han täniete vet Ereja, och skalden det vet”,
Men till mig sa' han aldrig ett ord.

Och jag skulle långt ut till mitt ödsliga skär,
Och det mulnade till mer och mer.
Och jag tänkte: Gud gifve att isen nu bär,
Det annars kanhända bär ner!

Och på Kanholmens fjärd kom en snöby och tjöt,
Och då vet man att riktigt man mår.
Men vi ställde vår kurs, och min skjutsbonde skröt
Att det gick, fast han ej såg ett spår.
 
Och jag frös som en hund och jag svalt som en varg,
Och det fanns hvarken krog eller skjul.
Men det gjort ingenting, om det hjelpt att bli arg,
Men det hjelpte ej ringaste smul.

Och en underlig röst gick mitt öra förbi,
Det var grannens så rosslig och dof.
Men, min Gud! då jag såg på hans fysionomi,
Satt den arma kaninen och sof.

Och jag lade min panna i djupaste veck
Och skrek till: "hvar är vägen, din hund?"
Och han pekade litet åt hvart väderstreck
Och beskref hela himmelen rund.

Så jag sväfvade kring på den villande fjärd,
Tills jag ändtligt kom hem till min ö.
Men det var, unter uns, en sjuhelvetes färd,
Ty jag trodde att jag skulle dö.

Och jag lade i sängen min skälfvande kropp,
Och farväl utaf lifvet jag tog.
Men då morgonen kom och jag vaknade opp,
Fick jag se — att inte jag dog.

Det var vinter, min bror!
Och till Stockholm jag for.
 
Sjön var isande blå:
Jag tog skridskor uppå.

Fram gick vägen så rak,
Och en vind sköt på bak.

När jag kom till Djurhamn,
Tog jag Pastorn i famn.

Toddy-vatten satts på —
Jag tror visst jag drack två.

Nu jag ansåg för bäst
Att ta släde och häst.

Öfver Wermdön jag for,
Och på Länsman jag svor.

Han bör af sin Baron
Få en ny Instruktion.

Den bör lyda helt kort:
Att ta backarna bort.

Men det börja' bli sent:
Thorsbyfjärd är så gent.
 
Men jag hörde ett brak,
Såg på skjutsbond' min, bak.

Men der satt kära far,
Och oskyldig han var.

Men i hast blef han blek;
”Här är vaken”! han skrek.

Men jag tog mitt parti,
For en omväg förbi.
 
Jag ej ville ditåt,
För att slippa bli våt.

Men på Bethsede-krog
En kopp kaffe jag tog

Ekedahl for jag om
Och till Skurö jag kom.
 
Väl inbäddad i skinn
Danviks Tull kom jag in.
 
Allt var tyst, gudskelof!
Hela Tulln låg och sof.
 
Det var mörkt i hvart hus,
Men på krogen brann ljus.

Och i rännstenens is
Stod på lur en polis,

Och han följde mig ner
Till mitt gamla qvarter.

Men han teg, och jag teg —
Och så gick han sin väg.

Och pilten sprang neder till sjöastrand
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

I Tyskland marken re'n var grön,/ Då flög jag öfver Östersjön
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Sof, du stormiga hjerta, sof!
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Sof, du stormiga hjerta, sof!
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

En liten fågel fjerran
I himlens sky är jag,
Kan endast prisa Herran
Och båda vårens dag.
En stråle sol är all min fröjd,
Men alltid sjunger jag så nöjd
Min glada morgonvisa
För Gud i himmelshöjd.

När höstens skyar mulna
Och stormens vinge gnyr
Och björkens lockar gulna
Och solens strimma flyr;
Då flyger jag blott högre än
Till södern och min sol igen
Och helsar åter lycklig
Den nya morgonen.

Du själ, hvars suck förklingar
I jordens låga dal,
Lyft dina fåglavingar,
Som jag mot himlens sal!
Långt under dig blir sorgen qvar,
Men ofvan dig är himlen klar,
Och äfven du skall sjunga
Och båda vårens dar.

Flicka, hvad ditt ögonpar 
Stilla log allenast, 
Säg mig, hvem i alla dar 
Har spridt ut det genast? 
Hvad du än ej sagt med ord,
Men med strålar bara, 
Hvem har för vår hela jord 
Talat om det?  --  Svara!  

Flög jag förr en solskensstund 
Hän med hvita segel 
Dit, der gröna holmars rund 
Böljan gör till spegel, 
Då var allt så tyst kring mig 
För att vagga slupen. 
Nu med ens:  hon älskar dig, 
Hviska höjden, djupen. 

Gick jag ut der skogens led 
Sval min väg förmörkar, 
Der blott himlen skådar ned, 
Blåögd, genom björkar,  
Stum var ljungen på min stig. 
Nu från hvarje tufva 
Nu från allt:  hon älskar dig, 
Tala röster ljufva. 

Nu det sägs i vestans flygt 
Och i fogelsängen 
Och i praktstil stär det tryckt 
Uppå blomstergången. 
Trastarne med säkerhet 
Redan derom språkas, 
Morgensolen jublar det 
Hvarje gång vi råkas.  

Hvad du än ej sagt med ord, 
Men med strålar bara, 
Hvem har för vår hela jord 
Talat om det?  --  Svara! 
Gaf du minsta blommor magt 
Att min ro bekriga, 
Säg då sjelf, hvad de ha sagt 
Eller bjud dem tiga!

Hvar, o hvar på de rullande verldarnes klot
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Jag spinner min träd på den växande rullen,
den växande rullen,
och hvit som en snö är den molniga ullen,
den molniga ullen.
Jag spinner min nya,
min skönaste rya.
Allhelgonatiden är bröllop i bya.

Jag spinner min glädje af ängarnas tågor,
af ängarnas tågor,
af skogarnas dofter, af sjöarnas vågor,
sjöarnas vågor,
af sol i vår hydda,
af hälsa till krydda,
af änglarnas vakt, som vär tröskel beskydda.

Jag spinner min kärlek i skiftande tråden,
i skiftande tråden;
jag knyter mitt hopp vid den eviga nåden,
den eviga nåden.
Förutan dess fäste
så brister den bäste,
och fågelen söker förgäfves sitt näste.

O vor' jag det minsta bland lingonen små,
som växa i skog,
så hade jag kvist till att sitta uppå;
då hade jag nog.
Jag hade en tufva, som vore mitt fäste;
nu är jag en ärla, som söker sitt näste,
allen,
allen under himmelens blå.

O vor' jag en vass vid den ringaste ö,
förgänglig och vek,
så hade jag rot för mitt sviktande rö
i stormarnas lek.
Jag visste min hamn, om än öde är stranden;
nu är jag en våg, som förrinner i sanden,
allen,
allen i den brusande sjö.

Och vore den hårdaste klippa min vän,
med järn i sin barm,
så skulle jag bygga mitt bo uppå den
och kyssa den varm.
Åren skar hans bild i tu;
o, hur grymt mig syntes nu,
att så sönderbryta
spegelns silfveryta!

Nu skymmer den höstliga dagen,
nu vissna de glada behagen
i sommarens grönskande skrud,
och, trötta som barn uti kvällen,
när brasan har slocknat på hällen,
gå blommornas själar till Gud.

Så säg mig, du flyende svala,
hur vill du i rymder så kala
nu hitta din villande stig?
-- O, det ingen sorg mig bereder;
min himmelske fader mig leder,
han visar nog vägen åt mig.

Du fattiga sparf uppå taket,
när allt är så öde och naket,
hvad skall du försörja dig med?
-- Min fader skall stöda mig vingen:
förutan Hans vilja skall ingen
af oss falla hungrande ned.

Du björk, som nu vindarna plundra,
jag månde väl fråga och undra:
hur skall du ej frysa i snön?
-- O, banna ej himmelens väder!
Min älskade fader mig kläder,
när våren ånyo blir grön.

Men du i den härjade parken,
du vissnade löf uppå marken,
hur sorgset, att värnlös dig se
-- Guds världar, af under så fulla,
rotlösa i rymderna rulla:
jag har samma fäste som de.

Och du o min ljung, du den sista,
som lefnadens rodnad skall mista,
säg, sörjer du icke att dö?
-- Hvi skulle mig vintern förskräcka?
Min fader, han skall mig uppväcka
en gång ur den djupaste snö.

Hur vet du det, hedarnas dotter,
när döden går ut uppå slåtter
och sommarens blomster de slås?
-- Förgäfves han grafvarna gräfver;
vår fader i himmelen lefver:
så kunna vi icke förgås!

Haf tack, du min älskade ljufva
och bleknande skogarnas tufva!
Din röst ur mitt innersta går.
Jag vet, att de mulnande höstar
ej rubba den tro, som förtröstar,
den själ, som Guds kärlek förstår.

»Om Gud nu så gräset bekläder,
som här med sin fägring oss gläder
och redan i morgon är torrt:
vi klentrogna alla och svaga,
hur vilje vi sörja och klaga,
att Gud skulle glömma oss bort?»

Vår fader i himmelen känner
den suck, som vårt innersta bränner,
han minns oss i lust och i nöd.
Så vilje vi söka hans rike,
att aldrig från honom vi vike --
hans barn uti lif och i död!

Luft, frisk luft! I natt gick våren
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Jag går så tyst på den torra mark
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Glädje! bida nu,/ Sakta då din fart! 
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Låt dig ej af ytan fånga,/ Tro ej tingens sken! 
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Hur' skön du står der,stödd mot liljehanden
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

På besök kom till mitt sjuka hjerta
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

I dalens djup jag ofta står
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

De blommor, jag vågat ge,/ Hon sänder tillbaka 
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Hon lekte med mig förr så gladt,/ Så mången kyss hon gaf mig 
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

En båge står hög öfver åker och by;
sju färger han bär i sitt änne.
Där flyga små fåglar i himmelens sky,
och alltid så flyga de tvenne.
— Hvart går eder väg
i skyarna, säg?
— Vi bygga vårt bo
på himmelens bro.
— Ack, kära små fåglar, han sviker er tro!
jo, jo,
så underligt är det i våren.

— Och är han ej bryggan vid himmelens strand,
där åskorna köra sitt dunder?
Och droppa ej tårar af guld från hans rand
till törstande jorden därunder?
— Ack nej, edert hägn
är rosende regn,
en villande färg
i skyarnas berg.
Ack, kära små fåglar, han bär eder ej,
å nej!
Så underligt är det i våren.

— Du vise, som räknar på fingrarna fem,
hvad vet du om himmelska fröjden?
Hvar bygga väl sångernas fåglar sitt hem,
om ej i den soliga höjden?
Nog få de en kvist
för lefnadens brist;
men eviga hus
de mura af ljus.
— Ack, kära små fåglar, hur säll är er tro!
jo, jo,
så underligt är det i våren.

Vi möttes på den högsta topp, 
som Linnunkangas reser opp; 
långt under i den gröna dal 
låg aftondimman lätt och sval. 
Det var en natt 
med lek och spratt, 
en natt af ljus 
och morgonsus, 
när solen dök i sjön så klar 
och glömt sin röda hufva kvar.

Så långt man såg, var skog och berg 
och fält och sjö i rosenfärg. 
En kokko fladdrade mot skyn, 
och där så lekte hela byn. 
En speleman 
grep strängen an,
en yster ring 
flög elden kring; 
men fjärran stod vid nattens sken 
en flicka sorgsen och allen.

Hon var så vacker, fin och mjuk 
i randig kjol och silkesduk. 
Jag vet ej hvilket troll i skog 
beständigt mig till henne drog. 
Jag har behag 
till glädje, jag,
min håg är mer 
för den som ler, 
men ingen rört mitt hjärta så, 
som dessa sorgsna ögon blå. 

Jag räckte henne hand till dans; 
i Katris ögon flög en glans 
af eld och solsken, båda två, 
ty solen steg på fästet då. 
Jag glömde att 
i denna natt 
min grofva hand 
af ved och brand 
var sotig som en rieugn,
och hon var fin och hvit och lugn. 

Hon vägrade hon böjde blott 
sitt vackra hufvud lätt och godt. 
Jag svängde då med andra om; 
men sen när jag till brasan kom, 
hvem stod så röd 
vid kokkons glöd? 
Det Katri var, 
som bränsle bar, 
och hennes fina, hvita hand 
var sotig som ett svedjeland. 

Då sad' jag: Katri, hör en dag! 
Nu är du lika svart som jag; 
nu är ej tid att krångla mer; 
räck vackert hit din hand, jag ber! 
Och varm i håg, 
på mig hon såg, 
och elden sken 
på klyft och sten, 
och morgonrodnan lyste klar 
i Katris milda ögonpar.

Jag gick öfver isen från Kaukola by 
en töcknig natt.
Än ljöd i mitt öra fiolernas gny 
båd' hemskt och gladt. 
Om våren var det, 
vinden röt,
ulfven tjöt. 
Halfva mitt hjärta var stormig sjö, 
andra hälften en vintersnö. 

Jag trodde så visst att hon hade mig kär; 
o dåre jag! 
Hon log mot alla de andra där, 
som solskensdag; 
mot mig så var hon 
stjärnlös natt, 
jordgömd skatt. 
Frysande vinter är mera blid, 
töar dock i sin rätta tid. 

Vid det jag nu gick, ljöd bjällrornas klang 
på insjöns tak,
och Katris frustande fåle sprang 
mot öppen vak. 
Så tät var dimman, 
påskatid, 
strömmen strid. 
Hvisslande grep jag hästens man, 
svängde släden på riktig ban. 

Sen stod jag på meden, jag minns ej hur; 
min harm var glömd. 
Den gamla mor Annikka tog en lur, 
i fällen gömd.
I natt och töcken 
hästen sprang, 
bjällran klang, 
frysande vinter var nu så blid, 
töade nog i sin rätta tid.

Mitt stål är vasst,
min arm är stark,
jag hugger sved
jag rödjar mark.
Här skall min fåle beta,
här skall min nya stuga stå!
Här skall min nya stuga stå
med tak av torv
och blommor på.
Här skall mitt korn
i askan gro,
och här, ja här
skall Katri bo!
Du rönn i blom,
du unga björk,
du stolta gran
med krona mörk!
Vi droppa dagens tårar
som pärlor
från ditt gröna hår?
Som pärlor
från ditt gröna hår
när stålet
till ditt hjärta når?
Och stupa glatt
på svedens mull
för Katris
och min kärleks skull!
Och klinga högt,
mitt blanka stål,
och fall min skog
och brin mit bål
när vårens vindar susa,
när vårens vindar susa!
Vad härlig lott
att stupa ung
i morgondagg
på blommig ljung,
när kornet ur din aska gror
och Katri på din fägring bor.

Mellan skogens dunkla grenar/ Månens ljus i skyar blänker 
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Kom, glada gosse, hör hvad jag dig svär
    för min tro skull:
jag håller dig så innerligen kär,
    ja, för ro skull.
Jag håller dig så rar,
som om du aldrig var.
Når jag blir sexti år, så ska vi bli ett par,
    ja, för ro skull,
      för tro skull.

Jag är den klara sjö, som speglar dig
    uti vågen,
och allt till nästa fläkt så är du mig
    uti hågen.
Öch tror du inte sen
jag älskar dig allen,
så rår jag inte för att sjön ej är af sten,
    uti hågen,
      i vågen.

Min vän han är en ros af snö så grann
    uppå rutan.
Bäst som vi båda kyssa ömt hvarann,
    är jag utan.
Ty den som jag vill väl,
den kysser jag ihjäl,
och vill han inte det, så tror jag det är skäl
    jag är utan
      på rutan.

Kom, glada gosse, lägg en snara ut
    emot vinden,
och fånga månens sken vid vägens slut
    bakom grinden.
Öch när du fångat då
en stråle eller två,
så knyt dem kring min hals, och då skall du mig få
    bakom grinden,
      i vinden.

Det rinner strömmar många, det faller sjö ur sjö
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Jag vallar så trogen, Hala, hala, hala! MIn hjord uti skogen. Hala, hala, hala!
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Jag har min lust och mitt sinne för mig
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Den blida, sköna sångarön,/ Som speglar sig i Östersjön 
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

När ingen hör mig, mången gång/ Jag stämmer upp min lilla sång 
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Laissez. - Tous ces enfants sont bien là. - Qui vous dit
Que la bulle d'azur que mon souffle agrandit
A leur souffle indiscret s'écroule ?
Qui vous dit que leurs voix, leurs pas, leurs jeux, leurs cris,
Effarouchent la muse et chassent les péris ? ... -
Venez, enfants, venez en foule !

Venez autour de moi. Riez, chantez, courez !
Votre oeil me jettera quelques rayons dorés,
Votre voix charmera mes heures.
C'est la seule en ce monde où rien ne nous sourit
Qui vienne du dehors sans troubler dans l'esprit
Le choeur des voix intérieures !

Fâcheux ! qui les vouliez écarter ! - Croyez-vous
Que notre coeur n'est pas plus serein et plus doux
Au sortir de leurs jeunes rondes ?
Croyez-vous que j'ai peur quand je vois au milieu
De mes rêves rougis ou de sang ou de feu
Passer toutes ces têtes blondes ?

La vie est-elle donc si charmante à vos yeux
Qu'il faille préférer à tout ce bruit joyeux
Une maison vide et muette ?
N'ôtez pas, la pitié même vous le défend,
Un rayon de soleil, un sourire d'enfant,
Au ciel sombre, au coeur du poète!

- Mais ils s'effaceront à leurs bruyants ébats
Ces mots sacrés que dit une muse tout bas,
Ces chants purs d'où l'âme se noie ?... -
Eh ! que m'importe à moi, muse, chants, vanité,
Votre gloire perdue et l'immortalité,
Si j'y gagne une heure de joie !

La belle ambition et le rare destin !
Chanter ! toujours chanter pour un écho lointain,
Pour un vain bruit qui passe et tombe !
Vivre abreuvé de fiel, d'amertume et d'ennuis !
Expier dans ses jours les rêves de ses nuits !
Faire un avenir à sa tombe !

Oh ! que j'aime bien mieux ma joie et mon plaisir,
Et toute ma famille avec tout mon loisir,
Dût la gloire ingrate et frivole,
Dussent mes vers, troublés de ces ris familiers,
S'enfuir, comme devant un essaim d'écoliers
Une troupe d'oiseaux s'envole !

Mais non. Au milieu d'eux rien ne s'évanouit.
L'orientale d'or plus riche épanouit
Ses fleurs peintes et ciselées,
La ballade est plus fraîche, et dans le ciel grondant
L'ode ne pousse pas d'un souffle moins ardent
Le groupe des strophes ailées.

Je les vois reverdir dans leurs jeux éclatants,
Mes hymnes, parfumés comme un champ de printemps
Ô vous, dont l'âme est épuisée,
Ô mes amis ! l'enfance aux riantes couleurs
Donne la poésie à nos vers, comme aux fleurs
L'aurore donne la rosée.

Venez, enfants ! - A vous jardins, cours, escaliers !
Ebranlez et planchers, et plafonds, et piliers !
Que le jour s'achève ou renaisse,
Courez et bourdonnez comme l'abeille aux champs !
Ma joie et mon bonheur et mon âme et mes chants
Iront où vous irez, jeunesse !

Il est pour les coeurs sourds aux vulgaires clameurs
D'harmonieuses voix, des accords, des rumeurs,
Qu'on n'entend que dans les retraites,
Notes d'un grand concert interrompu souvent,
Vents, flots, feuilles des bois, bruits dont l'âme en rêvant
Se fait des musiques secrètes.

Moi, quel que soit le monde et l'homme et l'avenir,
Soit qu'il faille oublier ou se ressouvenir,
Que Dieu m'afflige ou me console,
je ne veux habiter la cité des vivants
Que dans une maison qu'une rumeur d'enfants
Fasse toujours vivante et folle.

De même, si jamais enfin je vous revois,
Beau pays dont la langue est faite pour ma voix,
Dont mes yeux aimaient les campagnes,
Bords où mes pas enfants suivaient Napoléon,
Fortes villes du Cid ! ô Valence, ô Léon,
Castille, Aragon, mes Espagnes !

Je ne veux traverser vos plaines, vos cités,
Franchir vos ponts d'une arche entre deux monts jetés,
Voir vos palais romains ou maures,
Votre Guadalquivir qui serpente et s'enfuit,
Que dans ces chars dorés qu'emplissent de leur bruit
Les grelots des mules sonores.

I skogen smågutten gikk dagen lang,
  gikk dagen lang;
der hadde han hørt slik en underlig sang,
  underlig sang.

Gutten en fløyte av selju skar,
  av selju skar -
og prøvde om tonen der inne var,
  der inne var.

Tonen den hvisket og nevnte seg,
  og nevnte seg,
men best om han lydde, den løp sin vei,
  den løp sin vei.

Titt når han sov, den til ham smøg,
  den til ham smøg,
og over hans panne med elskov strøg,
  med elskov strøg,

Ville den fange, og våknet bratt,
  og våknet bratt;
  men tonen hang fast i den bleke natt,
  den bleke natt.

"Herre min Gud, ta meg der inn,
  ta meg der inn,
ti tonen har fått mitt hele sinn,
  mitt hele sinn."

Herren han svarte: "Den er din venn,
  den er din venn;
skjønt aldri en time du eier den,
  du eier en.

Alle de andre dog litt forslår,
  dog litt forslår,
mot denne du søker, men aldri når,
  men aldri når." -

Lindar, der min lefnads saga/ Runnit opp i ljus och vår! 
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —

Jag ser mig sjelf en liten en/ Med svartsjuk efterhängsenhet
 . . . . . . . . . .

— The rest of this text is not
currently in the database but will be
added as soon as we obtain it. —