Det var vinter, min bror!
Och till Stockholm jag for.
 
Sjön var isande blå:
Jag tog skridskor uppå.

Fram gick vägen så rak,
Och en vind sköt på bak.

När jag kom till Djurhamn,
Tog jag Pastorn i famn.

Toddy-vatten satts på —
Jag tror visst jag drack två.

Nu jag ansåg för bäst
Att ta släde och häst.

Öfver Wermdön jag for,
Och på Länsman jag svor.

Han bör af sin Baron
Få en ny Instruktion.

Den bör lyda helt kort:
Att ta backarna bort.

Men det börja' bli sent:
Thorsbyfjärd är så gent.
 
Men jag hörde ett brak,
Såg på skjutsbond' min, bak.

Men der satt kära far,
Och oskyldig han var.

Men i hast blef han blek;
”Här är vaken”! han skrek.

Men jag tog mitt parti,
For en omväg förbi.
 
Jag ej ville ditåt,
För att slippa bli våt.

Men på Bethsede-krog
En kopp kaffe jag tog

Ekedahl for jag om
Och till Skurö jag kom.
 
Väl inbäddad i skinn
Danviks Tull kom jag in.
 
Allt var tyst, gudskelof!
Hela Tulln låg och sof.
 
Det var mörkt i hvart hus,
Men på krogen brann ljus.

Och i rännstenens is
Stod på lur en polis,

Och han följde mig ner
Till mitt gamla qvarter.

Men han teg, och jag teg —
Och så gick han sin väg.