Af tunga skyar höljd, kall, 
grå, rörd af en orolig vind
är himlen i sensommaraftonen.
Jag står under strandens träd, 
de tunga grenar ingen hvila få, 
i rymdens oro. Vågors färd mot 
kalla stranden fyllt 
med öfvergifvenhet mitt sinne.

Ack, mörknande afton, 
utan växt och blommors anda,
blott af himlens oro genom blåst, 
denna röst är mig bittert höra,
jag älskade en menniska, 
hennes själ dömdes till ett landskap,
dit fick jag icke följa, 
blott min själs renhet gråta utanför.