Bourgognens blod jag prisa vill,
dess eld mig fattat mången gång
och givit vingar åt min sång.
Bourgognens blod jag prisa vill
När sorgen tungt ditt hjärta slår
och vemod bleker livets färg
tag druvosaft från franska berg
i Chambertin finns sol och vår.

Ditt hjärta värms, din puls slår fort,
och sorgen flyr och världen ler
och genom öppnad himmelsport
du paradisets ängder ser.
Med nektarbägarn i sin hand
Sankt Peter dricker då dig till
och spörjer om ett bättre land
mot denna jord du byta vill.

Men gott du ler åt gubben då,
slår i på nytt ditt tömda glas
och höjer det och sjunger så,
att Petrus baxnas för din bas:
"Å nej, Sankt Per, min fromme far,
mitt huvud har ej gråa hår,
ännu finns vin i glaset kvar
och ännu älska jag förmår."

"Tids nog, när flaskan blivit tom
och flickans kyss har blivit kall,
då fäll, o död, min sista dom,
då, svarta mull, på kistan fall!
Men nu Bourgognens ädla blod
jag tömmer för tyranners död
och dricker ungdom, dricker mod
ur franska druvors heta glöd!"