Se vissnande de unga rosor luta,
I dem mitt öde förebildadt är;
Till afsked klinga då min väna luta
Ännu en gång mitt skönaste begär
En tår skall öfver dina strängar gjuta.
Det är ett regn, som hjertat svalka bär.
Jag många tårar utaf omhet [sic] gråtit
Det är den skatt natur'n mig öfverlåtit.

Af dödens kyssar re'n min panna svalkas:
Med öppen famn min moder, jorden står
Ju närmare jag hennes hjerta nalkas
Dess stillare mitt eget hjerta slår
Om ej bland kindens rosor löjet skalkas,
När ned jag i det stilla djupet går,
Dock döden skönt min vestra himmel färgar
Med rosorna, som på min kind han härjar.

När med mitt stoft de leka, himlens väder,
Och lifvet intet mer har quar af mig,
Om dig din älsklings minne sorgligt gläder
Och i en tår det vaknar opp hos dig -
Min anda när du till claveret träder,
I en af dina toner gömmer sig,
Och, tröstande, när du din stämma höjer
På dina läppar bland de sista dröjer.