Tre sånger vid Piano

Se vissnande de unga rosor luta,
I dem mitt öde förebildadt är;
Till afsked klinga då min väna luta
Ännu en gång mitt skönaste begär
En tår skall öfver dina strängar gjuta.
Det är ett regn, som hjertat svalka bär.
Jag många tårar utaf omhet [sic] gråtit
Det är den skatt natur'n mig öfverlåtit.

Af dödens kyssar re'n min panna svalkas:
Med öppen famn min moder, jorden står
Ju närmare jag hennes hjerta nalkas
Dess stillare mitt eget hjerta slår
Om ej bland kindens rosor löjet skalkas,
När ned jag i det stilla djupet går,
Dock döden skönt min vestra himmel färgar
Med rosorna, som på min kind han härjar.

När med mitt stoft de leka, himlens väder,
Och lifvet intet mer har quar af mig,
Om dig din älsklings minne sorgligt gläder
Och i en tår det vaknar opp hos dig -
Min anda när du till claveret träder,
I en af dina toner gömmer sig,
Och, tröstande, när du din stämma höjer
På dina läppar bland de sista dröjer.

Will du från din vän
Wandra bort igen?
Ensam sitter jag
Se'n den långa dag.
Utan dig jag ingen glädje känner,
Du kan glömma mig för nya vänner,
Ensam sitter jag
Se'n den långa dag.

När du borta är,
Tänker jag så här:
Ej så ofta
hemifrån du ginge
Dagen ut med dig,
jag lefva finge
Vore jag för dig
Hvad du är för mig.

Gud som tanken ser
känner hur jag ber
Att din kärlek hel
Blifva må min del,
Dyra make! Säg mig, lär mig bara
För ditt hjerta, hur jag nog skall vara.
Att din kärlek hel
Blifva må min del.

Intet offer mig
Faller tungt för dig
Mödan blir mig skön
Då du är dess lön
Lätt och ljuft, min dag med dig bortilar
All min sällhet i din ömhet hvilar.
Mödan blir mig skön
Då du är dess lön.

Dröj då än en gång
Vid min suck min sång
Känn hur frid och ro
I vår hydda bo
Hvad nöje du derute finner
Intet opp mot hemmets fröjder hinner
Känn hur frid och ro
I vår hydda bo.

För den dag som gryr
För den qväll som flyr,
Kan du fordra mer
Än hvad kärlek ger?
På min graf du läsa skall de orden:
"Ingen älskat dig, som jag på jorden"!
Kan du fordra mer
Än hvad kärlek ger?

Tanken är en örn. Med spända vingar,
Från sitt hem på cederkrönta berg
Han mot solens gudabloss sig svingar,
Vinkad upp af glans och azurfärg.
Oförskräckt mot himlens gyllne öga,
Vänder han ett jordiskt ögas blick
Plöjer etern, sväfvar kring det höga
Segercharen snart i trottsigt skick.

Känslans hvita oskuldsfulla dufva
Lämnar stilla sin cypresselund
Hvarje gång då silfvermånans ljufva
Anlete beskimrar nattens grund.
Städs af nya himlar emottagen,
Öfver bleka midnattsolars chor,
Ilar hon, af namnlös trånad dragen,
Mot det hem, där hennes urlif bor.

Fjärran bortom gränserna för tingen,
Bortom rymdens tempelhvalf hon far.
Hvilar se'n bland fridens palmer vingen
Skådar hänryckt alla väsens Far.
Mörkrets suckar bringar hon till ljuset,
Tröstens svar hon för till kvalens strand
Och emellan himlarne och gruset
Knyter hon ett mystiskt rosenband.

Månn' o jätte, gudars borg du hinner
Om på berg du staplar berg? -- O nej!
Tankens flygt i all sin spänning hinner
Öfver Demiurgens molnvärd ej.
Känslan ensam till den sanna höjden
Lyfter oss vid änglaharpors ljud;
Känslan ensam ger den sanna fröjden,
Känslan blott försonar oss med Gud!