Tanken är en [örn. Med] spända vingar,
Från sitt hem på cederkrönta berg
Han mot solens gudabloss sig svingar,
Vinkad upp af glans och azurfärg.
Oförskräckt mot himlens gyllne öga,
Vänder han ett jordiskt ögas blick
Plöjer etern, sväfvar kring det höga
Segercharen snart i trottsigt skick.

Känslans hvita oskuldsfulla dufva
Lämnar stilla sin cypresselund
Hvarje gång då silfvermånans ljufva
Anlete beskimrar nattens grund.
Städs af nya himlar emottagen,
Öfver bleka midnattsolars chor,
Ilar hon, af namnlös trånad dragen,
Mot [den höjd]2, där hennes urlif bor.

Fjärran bortom gränserna för tingen,
Bortom rymdens tempelhvalf hon far.
Hvilar se'n bland fridens palmer vingen
Skådar hänryckt alla väsens Far.
Mörkrets suckar bringar hon till ljuset,
Tröstens svar hon för till kvalens strand
Och emellan himlarne och gruset
Knyter [så]3 ett mystiskt rosenband.

Månn' o jätte, gudars borg du hinner
Om på berg du staplar berg? -- O nej!
Tankens flygt i all [dess]4 spänning hinner
Öfver Demiurgens molnvärd ej.
Känslan ensam till den sanna höjden
Lyfter oss vid änglaharpors ljud;
Känslan ensam ger den sanna fröjden,
Känslan blott försonar oss med Gud!