Tindrande, fagra stjärna,
du som i sena timmar
fjärran bland skyar glimmar,
svara, o, svara mig 
hvarför min längtan gärna
lånar en fogels vingar,
tyst genom natten svingar,
svingar dit upp till dig?
Ej från den klara stjärna
kunde jag svar förnimma,
högt ofvan jordens dimma
brann hon med stilla glans.
Fåfängt min egen hjärna
sökte ett svar mig gifva
olöst skall gåtan blifva,
svar på den icke fans.
Tindrande fagra stjärna!