Om uti qvällens sista blink
Då du i lundens gömma hvilar
En skugga med en vänlig vink
Mildt leende förbi dig ilar,
O! känn i den din ömma vän
Som bådar lugn och sällheten.

Om uti månans skumma drag
En himmelsk kärleksdröm dig tjusar
Då liksom aftonvinden svag
En andesång i aspen susar,
Och bröstet häfs af aningen;
Då¨sväfvar jag omkring dig än.

Om, när ditt minne tyst dig för
Till de förflutna sköna länder
En kyss så öm och varm, dig rör.
Den jag med Vestans anda sänder.
Och lampans låga höjer sig,
Då är det jag som nalkas dig.

Om när de stjernor blicka in
I tjället der du ensam dröjer,
Den ed jag gaf: "För evigt din!"
Med Eolsharpans ton dig röjer:
Så slumra ljuft: din vän det var
Som bådar åter glädjens dar.