Qvällen glesa flor af töcken
Öfver våra ängar drar,
Och bland östra molnen rullar
Cynthias blanka silfverchar.

Tyst i säkra nästen hvilar
Fjäderskaran par och par;
Endast näktergalens klagan
Lockar än af echo svar.

Mödosam min färd i skogen,
Men af seger krönt den var,
Och gudomligt ljufva nätter
Följa på besvärets dar.

Re’n jag ser det stilla tjället,
Der i bäddarnas förvar,
Vid Auroras purpurlågor,
Jag min flicka lemnat har.

Röken mildt åt höjden stiger,
Och Selene, ljuf och klar,
Rutorna i hyddans fenster
Lätt med silfver öfverdrar.

Lågor genomfladdra själen.
O, hvad tjusning mig betar!
Hjertat klappar, vill ha vingar,
Kan med möda hållas qvar.

Re’n jag nalkas offerstället,
Porten re’n man öppnat har,
Och den lågande Prestinnan
Hänryckt mig om halsen far.