Och jag satt där så säll
i den strålande kväll,
och jag sjöng huru solen gick ned;
och jag sjöng ej allen.
Det var sång i hvar gren,
hela skogen han kvittrade med.

Men i fåglarnas låt
så förnam jag en gråt
af en liten en flicka på mark;
hennes kind var så hvit,
och hon bet på en bit
af det hårdaste bröd utaf bark.

Och jag kvittrade gladt:
Hvarför gråter min skatt?
Och hon sade: Hvad stör det din lust,
du, som plockar din mat
ur de bräddade fat,
ur de knoppande topparnas must?

Ack, en sten är mitt bröd,
och jag biter med nöd,
och min tand rår ej mera därpå.
Och Gud nåde så visst,
i vår stuga är brist,
och i höst blir ej bättre ändå.

Ty Guds nådiga hägn
ger ej åkrarna regn,
och all jordenes sköte är torrt,
och den glimmande skyn
öfver himmelens bryn
ilar utan välsignelse bort.

På de gulnade fält
ryter jorden af svält,
och de sinade spenar ge blod;
och vår lada är tom,
och vi vänta en dom
för vår otack, när tiden var god.

Ty mitt fädernehus
är i synder och rus,
och min moder har klagat sin nöd:
till ett gift ha vi redt
det som Gud har oss gett
till vårt signade dagliga bröd...

Vid hon talade så,
runno tårarna små
på den brödbit hon bar i sin korg;
och så mjuknade den,
och så bet hon igen,
och så glömde hon hela sin sorg.

Och jag kvittrade: Mod!
Gud är mäktig och god.
Se, han saltar med tårar ditt bröd,
för att göra det mjukt,
när ditt hjärta är sjukt,
och så gör han med all vår nöd.