Sjung, du min susande vind, öfver ängen,
sjung du de blödande minnen till ro;
samla din doft från blommornas hängen,
vuxna på grafvarnas ensliga bo.
Multnade hjärtan dem gett sin saft,
tappraste armar dem gett sin kraft;
gråtande saknads kärliga tårar
vattnat de späda små blomsterskaft.

Lyssna — det dånar där borta vid fjärden;
är det de döendes jämmerskrin?
Är det en klang af de korsade svärden?
Stridernas brak och kulornas hvin?
Är det den jublande segerns larm?
Är det den blödande flyktens harm?
Nej, det är hafvet, som suckar i stormen,
hafvet, som häfver sin blånande barm.

Hvälf då din våg öfver grafvar och minnen
skölj då från nejden dess fläckar af blod;
plåna då hatet ur mänskornas sinnen;
slöa för evigt krigets lod!
Ack, men det brusande haf i sitt lopp
hör ej den kvittrande fågel i topp;
stormen, besegrad af strändernas furor,
smyger i smekande fläktar hit opp.

Sjung då, min brusande vind, öfver nejden,
samla de tårfulla blommornas doft;
sjung om de tappre, som föllo i fejden;
strö dina dofter på deras stoft.
Knyt deras eviga lagrars krans;
sjung om den eviga ärans glans!
Multnade hjärtan i tufvorna klappa,
hjältarnes armar skaka sin lans.