Nu är det skördetid,
nu mejas blomsiren af,
och åkern den är vid,
och hvass är skördarns glaf;
men om för lian än
är axet moget — ack,
det vet allena Den
som åkerns tegar stack.

Nu säga månge: Kom,
vårt lif är blott en dag;
så låt oss tumla om
i vilda nöjens lag.
Som blomster äro vi,
dem nästa natt förstör;
njut, förr'n det är förbi,
och drick, förrän du dör.

Och mången suckar tungt:
Hur skall jag faran fly?
Hur kan jag somna lugnt?
Skall jag se dagen gry?
Den luft jag andas in
är dödens andedräkt,
den vän jag kallar min
förgås vid morgonväkt.

Men under sorg och strid,
o mänska, i ditt bröst,
där talar hög och blid
en klar, en evig röst:
ej bäfvan och ej trots
förgäte himlens bud;
när hvarje stöd förgåtts,
förtrösta blott på Gud!

Förtrösta blott på Gud!
som blomster äro vi,
i dag i sommarskrud,
i morgon ren förbi.
Men skördaren i dag,
som lyftar lians stål,
han väger sina slag,
han mäter sina mål.

Gå, sök ditt enda stöd
hos Honom, i hvars hand
stå hälsa, lif och död
och folk och fosterland!
Med Honom på din stig
gå faran trygg emot,
ty döden kröker sig
i vanmakt vid Hans fot.