Vid Sinais fot
står enslig en palm
med läskande dadlar
i öknarnas kvalm.
Helt nära dess rot
jag bodde en höst
och hörde Guds röst
i åskornas hot.

När ryktet mig räckt
om våren i nord,
då vände min längtan
till furornas jord.
Den vingade fläkt
från Sinais topp,
han lyfte mig opp
i morgonens väkt.

Och högt ifrån skyn
en tafla jag såg:
en skiftande matta
af länder och våg.
Där låg för min syn
Arabiens prakt
och Nilns katarakt
och Ararats bryn.

Det heliga land,
där Frälsaren blödt,
låg fläckadt och sorgset
och vildt och förödt.
Jerusalems sand
han brände så het,
och liljan hon gret
vid Jordans strand.

Jag sporde en glans
från Persiens ros,
från Libanons cedrar
och Kars' aprikos.
Det stolta Byzanz
lät speglande se
moské vid moské
i vågornas dans.

På Joniens strand
gret minnet sin tår.
Vulkanerna brände
Italiens vår.
Från Alpernas rand,
från Baltiens våg,
Europa jag såg
i blommor och brand.

Och sist när jag nått
med hjärta som log
de älskade björkar
i Finlands skog,
där friden förgått,
kanonen, som röt
i lundernas sköt,
bar dödar och brott.

Men skogarnas loft
och dalarnas hus,
de strålade klara
i morgonens ljus.
Ej grumlades stoft
i källornas bryn,
och stilla mot skyn
steg blommornas doft.

Då såg jag därvid,
då såg jag med sorg
på mänskornas fejder
i vårens borg.
All världenes strid
med sköldar och mur
försvann för din frid,
du höga natur!

Där står du allen
evärdeligt stor
och ser på den äflan
i världen bor.
Där står du så ren
från synder och mord,
som fläcka din jord
i morgonens sken.

Och mänskornas par
de komma och gå,
försvinna, förgätas
och hoppas ändå.
Du ensam är kvar
till tidernas kväll
odödeligt säll
och strålande klar.