Jag vet en fågel i rosengårdar,
som än jag bannar och än jag värdar.
Han har sin bur i min vänstra sida,
han är så flyktig, han vill ej bida.
— Min fågel du,
hvad vill du nu?
— O lös min vinge,
att fri jag finge
se vårens fröjd
i dal och höjd!
— Min lilla fågel i rosenburen,
var fri, och flyg från den trånga muren,
och bada glad i den blå azuren,
drick mod och hopp i naturens famn!

Min fågel flyger på lätta vingar,
men ack, en längtan hans fröjd förringar,
han suckar, suckar så outgrundligt,
och suckar åter och suckar stundligt.
— Du stygga vän,
hvad vill du än?
— O säg för ingen
på jorderingen,
men ack, mig lär
hvad kärlek är!
— Min lilla fågel, tag dig till vara!
Jag törs ej säga, jag kan ej svara.
Bed himlens stjärnor dig det förklara
och fråga skogen i morgondagg!

Då går ett kvitter i löf och toppar,
som pärleregn öfver myrtenknoppar,
och skogen doftar, och stjärnan nickar;
men fågeln än på sitt galler pickar.
— Så säg, jag ber,
hvad vill du mer?
— O låt mig bygga
ett bo, att trygga
min frid, min tröst
till lifvets höst!
— Mitt hjärtas fågel, min ljufva, bittra,
bygg bo på klippor, som ej förvittra!
Gud gif din kärlek en kvist, att kvittra
din glada, älskliga visa på!