Och liten pilt han sitter en kulen hösteqväll
Och leker tyst inunder gula linden.
Han ser, hur ljusen brinna uti Guds Faders tjäll
Och hör, hur löfven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar satt,
Allt mörkare blev lunden uti septembernatt.
Då suckar det så tungt uti skogen.

Och liten pilt han lyssnade, blev hemsk uti sitt mod
Och började att springa utåt leden.
Han tänkte stygga tankar och skrämde upp sitt blod
Och vilse gick på ljungbevuxna heden.
Han tänkte uppå fader, på mor och syskon kär:
"Gud nåde mig, som liten är, om väl jag vore der!"
Då suckar det så tungt uti skogen.

Men månen träder stilla ur sönderbrusten sky
Och kastar silfvertäcket öfver jorden.
Och skuggorna, förskräckta, till bergens fötter fly,
Och trollena de flyga uppåt norden.
Och bergens toppar glimma - men skogen han är mörk,
Och ufven sjunger sorgesång i regnbegjuten björk. -
Då suckar det så tungt uti skogen.

Och liten pilt han löpte utöfver vidan hed
Och tänkte uppå mången gammal sägen.
Och himlens stjernor skredo, och natten led och led,
Men ej så träffade han rätta vägen.
"I blida stjernor alla uppå den höga stig,
I vissnade små blommor, o sägen, sägen mig:
Hvem suckade så tungt uti skogen?"

Men alla stjernor tego, och liten blomma teg,
Och pilten många bittra tårar fälde.
Så kom han till små älfvors tjäll. - Med vingesnabba steg
Han midt i deras lätta ring sig stälde.
"O I, som träden dansen på ljungbevuxen stig,
I skönaste små syskon, o sägen, sägen mig:
Hvem suckade så tungt uti skogen?"

Och liten älfvadrottning med fagra läppar log
Och smekte liten pilt på röda kinden.
"Gråt icke, vackra gosse, fastän du vilse drog,
Fastän du blef så hemsk inunder linden.
Men sätt dig här på tufvan å ljungbevuxna stig
Och torka dina tårar, så skall jag säga dig,
Hvem suckade så tungt uti skogen.

När natten sakta stiger utöfver land och sjö,
Och dagens sorl begynner att försvinna.
Och vågen går till hvila inunder grönan ö,
Och alla vackra stjernor börja brinna,
Då blifver himlens båge så ren och spegelklar;
En här af goda änglar så tyst derunder far
Och gråter silfvertårar öfver jorden.

Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord
Och finner sig så dyster och förkastad;
Hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord,
Hvarmed hon är se´n tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes märg;
Då bedja alla dalar, då bikta alla berg,
Då suckar det så tungt uti skogen."

"Haf tack, du älfvadrottning! Det glömmer jag ej mer,
Ej heller fruktar jag att hemåt vandra.
Se der, i månens strimma min rätta stig jag ser.
Farväl, vi glömma icke brådt hvarandra.
Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull,
Men Herren vill jag lofva, att aldrig för min skull
Det sucka skall så tungt uti skogen."