Nya sånger och visor

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

Ensam öfver oceanen
stum och hopplös simmar svanen:
vågorna, som barmen skölja,
svalka ej hans hjärtas brand.
Ej han aktar, hvart han seglar,
endast samma jag han speglar
uti samma kalla bölja,
som ej känner någon strand.

Ej han knotar, ej han klagar,
endast jagar, evigt jagar
vattnets skuggor, hafvets hägring
rastlöst ifrån våg till våg.
Ingenstädes vill han landa,
djupets tomma enahanda
fängslar mer än all den fägring,
som vid stranden förr han såg.

Stundom längtar han tillbaka
till sitt hem och till sin maka,
till de evigt gröna lundar,
som omkransade hans sjö.
Men förgäfves nu han brinner,
lifvets mål alltmer försvinner:
snart han yrar, svindlar, blundar,
kan ej lefva, får ej dö.

För hans blickar, dimomgjutet,
utaf ingen gräns omslutet,
ett oändligt rike glänser
uti tusen färgers prål;
men det kan i bild ej fattas.
Kärleken och ögat mattas,
hjärtats längtan söker gränser,
tankens riddarfärd ett mål.

Gäckad, ångerfull kanhända,
från sin längtans tomma riken
skall en gång han återvända
till den strand han öfvergaf.
Vilsne seglarn då skall finna
i den strandomslutna viken,
hvad han aldrig skulle hinna
på ett ändlöst öde haf.

Och liten pilt han sitter en kulen hösteqväll
Och leker tyst inunder gula linden.
Han ser, hur ljusen brinna uti Guds Faders tjäll
Och hör, hur löfven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar satt,
Allt mörkare blev lunden uti septembernatt.
Då suckar det så tungt uti skogen.

Och liten pilt han lyssnade, blev hemsk uti sitt mod
Och började att springa utåt leden.
Han tänkte stygga tankar och skrämde upp sitt blod
Och vilse gick på ljungbevuxna heden.
Han tänkte uppå fader, på mor och syskon kär:
"Gud nåde mig, som liten är, om väl jag vore der!"
Då suckar det så tungt uti skogen.

[ ... ]

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

— This text is not currently
in the database but will be added
as soon as we obtain it. —

Och liten pilt han sitter en kulen hösteqväll
Och leker tyst inunder gula linden.
Han ser, hur ljusen brinna uti Guds Faders tjäll
Och hör, hur löfven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar satt,
Allt mörkare blev lunden uti septembernatt.
Då suckar det så tungt uti skogen.

Och liten pilt han lyssnade, blev hemsk uti sitt mod
Och började att springa utåt leden.
Han tänkte stygga tankar och skrämde upp sitt blod
Och vilse gick på ljungbevuxna heden.
Han tänkte uppå fader, på mor och syskon kär:
"Gud nåde mig, som liten är, om väl jag vore der!"
Då suckar det så tungt uti skogen.

Men månen träder stilla ur sönderbrusten sky
Och kastar silfvertäcket öfver jorden.
Och skuggorna, förskräckta, till bergens fötter fly,
Och trollena de flyga uppåt norden.
Och bergens toppar glimma - men skogen han är mörk,
Och ufven sjunger sorgesång i regnbegjuten björk. -
Då suckar det så tungt uti skogen.

Och liten pilt han löpte utöfver vidan hed
Och tänkte uppå mången gammal sägen.
Och himlens stjernor skredo, och natten led och led,
Men ej så träffade han rätta vägen.
"I blida stjernor alla uppå den höga stig,
I vissnade små blommor, o sägen, sägen mig:
Hvem suckade så tungt uti skogen?"

Men alla stjernor tego, och liten blomma teg,
Och pilten många bittra tårar fälde.
Så kom han till små älfvors tjäll. - Med vingesnabba steg
Han midt i deras lätta ring sig stälde.
"O I, som träden dansen på ljungbevuxen stig,
I skönaste små syskon, o sägen, sägen mig:
Hvem suckade så tungt uti skogen?"

Och liten älfvadrottning med fagra läppar log
Och smekte liten pilt på röda kinden.
"Gråt icke, vackra gosse, fastän du vilse drog,
Fastän du blef så hemsk inunder linden.
Men sätt dig här på tufvan å ljungbevuxna stig
Och torka dina tårar, så skall jag säga dig,
Hvem suckade så tungt uti skogen.

När natten sakta stiger utöfver land och sjö,
Och dagens sorl begynner att försvinna.
Och vågen går till hvila inunder grönan ö,
Och alla vackra stjernor börja brinna,
Då blifver himlens båge så ren och spegelklar;
En här af goda änglar så tyst derunder far
Och gråter silfvertårar öfver jorden.

Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord
Och finner sig så dyster och förkastad;
Hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord,
Hvarmed hon är se´n tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes märg;
Då bedja alla dalar, då bikta alla berg,
Då suckar det så tungt uti skogen."

"Haf tack, du älfvadrottning! Det glömmer jag ej mer,
Ej heller fruktar jag att hemåt vandra.
Se der, i månens strimma min rätta stig jag ser.
Farväl, vi glömma icke brådt hvarandra.
Väl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull,
Men Herren vill jag lofva, att aldrig för min skull
Det sucka skall så tungt uti skogen."

När tyst i skyn,
    Vid Österns bryn,
På lätta moln jag seglar;
    Och rosor strör
    Der natten dör
Och böljans lugn mig speglar;

    Då slumrar ljuf
    Den jord ännu
Och sött hvar blomma hvilar;
    Och ingen fläkt,
    Ur dalen väckt,
I skogens famn änn' ilar.

    Då går jag lätt
    Med tysta fjät
Och lyss vid jordens läger;
    Och hviskar öm
    En rosendröm
Och åt den hulda säger:

    "Snart kommer Han
    Sin ljusa ban,
Mot dig sin strålfamn sträcker;
    Och tycker att
    Ej mer' är natt
Och med en kyss dig väcker."

    Så hviskar jag.
    Ett andedrag
Af sällhet blott mig svarar;
    Så är det slut
    Med min minut,
Den blomsterstund jag varar.

    O! sälla lott
    Att lefva blott
För hvad man skönast skådat;
    Att offer bli,
    Men vissna i
Det ljus man förebådat.