Det var en liten skräddare,
som gick igenom en skog,
han blev allt räddare och räddare,
där fram i dunklet han drog.

Den lilla skräddargesällen,
han var så liten och smal,
han gick i den sena kvällen
och kände sig riktigt skral.

Då kom en björn där luffande,
en björn så svart och stor,
knuffande buskar och skuffande
dem kull med väldiga klor.

Upp flög skräddaren, stackarn,
upp han flög i en fur:
»Där kommer den svarta rackarn!
Hur ska det gå, ack, hur?»

Björnen han tog och skakade
uti den höga fur.
Den knakade, och den brakade —
skräddaren flög därur.

Den lilla skräddargesällen,
han var så lätt och så smal,
han slungades bort över fjällen,
in uti närmsta dal.

Upp steg den lilla skräddare,
upp han steg så nöjd:
»Att björnen själv blev min räddare,
det gör mig hjärtefröjd!»