Ej mer din blida ro jag kan fördraga. 
Du skall ej längre, som i middagshvila 
du ler åt myggens solskensyra dans, 
mot mina kärlekslågors feberglans 
förströdt och svalt med blick och läppar smila.

Din spegelblanka frid skall jag förjaga, 
dock ej med älskog, alltför fåfängt biktad, 
men svekets ormblick, i din dvalas stund, 
skall mot ditt hjärta stå som dolkspets riktad 
och spana djupt i det fördoldas grund.

En trolldryck skall ag åt din själ bereda 
af just det gift som bäst dess klarhet grumlar
och som vilkaniskt splittrar all din makt. 
När bruten, bländad du i gruset tumlar, 
skall ändtligt fri jag hälsa dagens prakt.

Men ve mig om innerst dock en sveda 
skall om din blida ro och om min kärleks glöd 
mig än i hämndens, segerns solrus minna! 
Då var min herre genom lif och död! 
Då skall med dig jag på ditt bål förbrinna!