Den stupande fors, som ro ej får,
det pickande ur, som går och går,
och dag, som förjagar ständigt dag,
och, menska, ditt eget hjertas slag
dig säga nog, hvem den vandrarn är,
som endast att dö begär.

Och menniskoslägtets strid och hast,
som känner ej hvila, vet ej rast,
en hind, som förföljes år för år
med rasande kopplet jemt i spår,
Orkanen, som gnyr öfver piskad våg,
dig tälja min sorgsna hog.

Du brusande våg, förrinn, förrinn!
Du irrande bloss, förbrinn, förbrinn!
Du pickande ur, stå still, jag ber!
Du klappande hjerta, slå ej mer!
O! domna, du brinnande hufvudskål
från kamp, som ej eger mål!