Sånger till dikter av C D af Wirsen

Hvad är min sång?
Ett vattusprång,
Som qväller upp och snabbt förrinner;
Det stupar ned
I enslig led,
Der månen blek ur skyar brinner,
Och strålar strö
På vågens snö
Ett dämpadt ljus, som halft försvinner.

Af träd en krans
I silfverglans
Omkring min ådra tätt sig sluter;
Bland gran och tall
Min böljas svall
Sitt lif i tysta stunder njuter,
Och utan namn
I flodens famn
Till sist min svala våg sig gjuter.

Hvad mer, om kall
Jag nämnas skall:
Jag trott, att vågen bör så vara.
Hvad mer, hvad mer,
Om knappt man ser
Den väg de gömda flöden fara,
Blott på ditt tåg
Du stärkt, o våg,
En enda dufven blomma bara!

När morgonstrålen faller
på tinnar och galler
och helsar: det är dag!
När morgonvindar locka
jag går att rosor plocka
vid lärkans första slag.
Jag väljer ljufva möda!
de rödaste bland de röda
att ge mitt hjertas dam.
När vidt från hela trakten
man samlas hit till jagten,
du vill till häst också;
se, sångarn fram jag leder!
Sitt upp! Min hand jag breder;
o stöd din fot derpå!
Jag får förstulna lycka!
dess sidenboja trycka;
haf tack, mitt hjertas dam!
I eken höstvind susar
och jägarskaran brusar
vid hornens skall framåt.
De hvita falkar sväfva,
förföljda dufvor bäfva;
Men när från skogens stråt
till hemmet skaran vänder,
du lyfts på pagens händer
ur sadeln lätt, min dam!
Vid gästabudets timmar,
när riddarsalen glimmar
af gull och hermelin,
din page vid stolen vaktar,
din minsta vink han aktar
och skänker i ditt vin.
Jag får din stämma höra
och lätt din drägt beröra,
mitt hjertas ljufva dam!
När kyrkklockan kallar
högt öfver mur och vallar
och messans stund är när,
i slöjan du dig höljer,
din gång jag lydig följer,
och bok och släp jag bär.
När helga kalken höjes
och knä till jorden böjes,
jag ber för dig, min dam!
När dagens möda svalkas
och hvilotimman nalkas,
jag tänder facklan stum,
jag kastar om dig kappan
och uppför vindeltrappan
dig lyser till ditt rum.
Till afsked stolt du nickar;
hur kall, hur lugn du blickar!
Sof väl, mitt hjertas dam!
Så mina dar förrinna,
min ljufva herrskarinna!
och allt hvad jag begär
som lön att jemt dig tjena,
du hulda och du rena,
o vet du hvad det är?
Ett "tack" från ögon klara,
ett lätt "god morgon" bara,
och nöjd är jag, min dam!

Från sol och stjernor jag längtar re'n,
fast ung till ilande lefnadsåren;
de lysa blott med ett härmadt sken
från rätta solen och rätta våren.
En bleknad glans och en mattad strimma
är allt, som skimrar i jordens dimma,
det rätta ljuset ej hör oss till,
men dit jag vill.

Från sol och stjernor min längtan går
till lindomsusade grafven trägen.
Väl är den dunkel, men jag förstår:
till ljusa boningar är den vägen.
Mig locka ljufligt de stilla gårdar
bland svarta kors och förgätna vårdar;
Jag vet och känner, att dödens ort
är lifvets port.

Från sol och stjernor till Dig jag flyr,
du andesol, som ej töcknen dölja.
Ej qväll sig sänker, ej morgon gryr
och inga skuggor på dagrar följa.
Oändligheter af andar tåga
odödligt kretsande kring Din låga;
om der den minste jag blifver ock,
Du ser mig dock.

Om en sorg ditt hjärta gömmer,
som du aldrig, aldrig glömmer
vandrande på törnestig,
Älskling! Hur än världen dömer,
kom till mig!

Ej jag frågar, ej jag klagar,
Men i dina mulna dagar,
vill en strimma sol jag se;
Om mitt löje dig behagar,
vill jag le.

Röda rosor har jag inga,
men de hvita vill jag bringa,
bundna i en vallmokrans.
Känn, hur himlen ger de ringa
doft och glans!

Skall du långt i världen ila,
genom skogar tjugomila,
glöm ej bort mitt fågelbo.
Kom när helst du längtar vila,
här är ro.

Tystnad fins, om du behöfver,
skugga fins här dagen öfver,
när du gått dig febervarm,
och de vilsna ögon söfver
trogen barm.

Ej den lilla källan frågar,
larmande, hvad brand dig plågar,
men mot sår och törst och qval
utan ord sin dryck hon rågar
lugn och sval.

Kom med till dalen, der vår boning står,
der silfverbäcken mellan alar går!
Kom med till hemmet vid den lugna fjärd,
vår lilla verld!

Ty du har ledsnat, du så väl som jag,
vid dessa städers yppiga behag;
mer kärt du har än deras sus och dus
vårt trädgårdshus.

Jag längtar gå med dig i furuskog,
af granna gator ha vi allt fått nog.
Jag längtar bort från sqvallrets jemna gång
till trastens sång.

Jag längtar dit der trefna hyddan står;
der skall du få Linnæor i ditt hår,
der skall hvar afton, rodnande och blid,
oss skänka frid.

Der skall hvar morgon med sin friska vind
oss väcka sakta, smekande din kind,
och hviska: vakna, luften är så klar,
du unga par!

Hvarför tvista? Hvarför tvista?
Lifvet rymmer,
färgen bleknar,
qvällen skymmer,
och du har,
förrän du dör,
mycket sjelf att svara för.

Hvarför tvista? Hvarför tvista?
Hatet vike,
alla hjertan
sig förlike!
Låt den tystna,
kifvets röst!
Slut dig i ditt eget bröst!

Det omätliga, det Ena,
Evigt älskande och rena,
Målet för odödligt hopp
löse alla strider opp!

Tåligt verka och förbida,
som de milda stjernor skrida
fjerran ifrån dagens glam
öfver aftonhimlen fram!

Ej den ena stör den andra;
tyst och afundsfritt de vandra;
spridande sitt skära ljus
från gemensamt fadershus.

Lid och stråla! Tro och ana!
Ande, gå din gifna bana!
Har ej du en sol också?
O. kring henne kretsa då!

Den stupande fors, som ro ej får,
det pickande ur, som går och går,
och dag, som förjagar ständigt dag,
och, menska, ditt eget hjertas slag
dig säga nog, hvem den vandrarn är,
som endast att dö begär.

Och menniskoslägtets strid och hast,
som känner ej hvila, vet ej rast,
en hind, som förföljes år för år
med rasande kopplet jemt i spår,
Orkanen, som gnyr öfver piskad våg,
dig tälja min sorgsna hog.

Du brusande våg, förrinn, förrinn!
Du irrande bloss, förbrinn, förbrinn!
Du pickande ur, stå still, jag ber!
Du klappande hjerta, slå ej mer!
O! domna, du brinnande hufvudskål
från kamp, som ej eger mål!

I skogen jemt min fader går,
så har han gjort från år till år;
När späd jag var, min moder dog,
nu har jag tungt och ödsligt nog.

I skogen orrens vinge rörs
och tjäderhonans lockning hörs.
När får min vinge fri jag slå?
Dit kärlek lockar, lät mig gå!

Ty ack, det kom en gång, när far
i skogen efter vanan var,
en jägargosse fin och grann
till mig i stugan, der jag spann.

O! kom igen, du vackra skytt,
o kom till flickans dörr på nytt
och ro mig ut här utanför,
der lommens skri från sjön man hör!

När lommen klagar öfver vik
så aningsfullt, så vemodsrik,
jag vet ej rätt, hur det bär till,
jag ömsom le och gråta vill.

Du gamle far, som jemt ger akt
och går för andras skogar vakt,
har du ej märkt, att djerft man stjäl
ditt eget träd, min unga själ?

Du gamle far, beställ om prest;
beställ om bröllop till härnäst,
ty bäst du hindrar tjufskyttslek,
din bästa fogel ta's med smek!