Från sol och stjernor jag längtar re'n,
fast ung till ilande lefnadsåren;
de lysa blott med ett härmadt sken
från rätta solen och rätta våren.
En bleknad glans och en mattad strimma
är allt, som skimrar i jordens dimma,
det rätta ljuset ej hör oss till,
men dit jag vill.

Från sol och stjernor min längtan går
till lindomsusade grafven trägen.
Väl är den dunkel, men jag förstår:
till ljusa boningar är den vägen.
Mig locka ljufligt de stilla gårdar
bland svarta kors och förgätna vårdar;
Jag vet och känner, att dödens ort
är lifvets port.

Från sol och stjernor till Dig jag flyr,
du andesol, som ej töcknen dölja.
Ej qväll sig sänker, ej morgon gryr
och inga skuggor på dagrar följa.
Oändligheter af andar tåga
odödligt kretsande kring Din låga;
om der den minste jag blifver ock,
Du ser mig dock.