Jag vet icke rätt hvad mitt hjerta vill,
det plågar och plågar mig jemt.
Än klappar det mägtigt och än står det still,
och kännes så tungt och beklämdt.

Om fjerran jag skådar ett blånande land,
så längtar jag innerligt dit
men när jag har hunnit den främmande strand,
så längtar jag åter hit.

Jag trifves ej rätt i mitt ensliga rum,
vill vexla ett ord med en vän,
i sällskap sitter jag tankfull och stum,
vill ensam blifva igen.

Orolig jag är som en fogel i lund
och yr som en rinnade elf,
ty när mina tårar runnit en stund,
så skrattar jag godt åt mig sjelf.