Sparfven sjöng för vårens drifvor
djupt i skog,
Sjöng om sippor och om vifvor,
sjöng och dog.
Strax var ej likväl hans hjerta
riktigt kallt
och för glöden hos hans smärta
vårsnön smalt.
Kom så, vid en vink af sunnan,
vårens hopp,
Stego då, der snön brast unnan,
sippor opp;
Syntes, vänliga och milda,
rundt omkring
den förfrusne sparfven bilda
sorgsen ring.
Ensligt lif bland stela klippor;
oförstådt;
Död af köld, men graf af sippor:
sångarlott!