Såg du henne bröllopsdagen?
Sköna voro anletsdragen.
Men som vårens hvita stjärnor
o, så bleka voro de
och jag såg en sällsam dimma
öfver hennes ögon simma
och hon log så outsägligt
som de sällas skuggor le!

Jag till henne gick och sade:
O var glad ibland de glada,
på din kind låt lifvets lycka
strö sitt rosenskimmer än!
Blek är sorgen, blek är döden,
kärlek älskar rosen, glöden,
glädjen klär sig helst i rosor,
o, så var min ros igen!

Och nu står jag stum af smärta
vid den dyras brustna hjärta,
röda blommor, hvita blommor
rinna i min håg igen,
lifvets lätta fjärilslycka
vill i rosor helst sig smycka,
sälla hjärtats tysta glädje
i narcisser klär sig den!