Jag längtar hem till skogen.
Där finns en stig i gräset.
Där står ett hus på näset.
Hvar plockas under träden
så stora rosenhäger,
hvar gungar blåsten säden
med sådant sus som hemma?
Hvar bäddas så mitt läger
vid aftonklockans stämma?

Hvar lefva mina minnen?
Hvar lefva mina döde?
Hvar lefver jag i njugga
och långa år, som väfva
af gråa garn mitt öde?
Jag lefver som en skugga
där mina minnen lefva.
Träd huset ej för nära,
fast portarna stå låsta,
fast deras trappsteg bära
af alla sammanblåsta
och torra löf en matta.
Låt andra röster skratta,
låt nya flöden skumma
i brons förvuxna dike
och bär mig till de stumma.
Jag sitter dock där inne
vid fönstret, själf ett minne.
Där är mitt kungarike.

Säg aldrig att de gamla,
när de sitt öga sluta,
att de, vi öfvergifva,
att de, som vi förskjuta,
snart doft och färg förlora
likt blommorna och gräsen,
att vi ur hjärtat rifva
ett namn, som från din ruta
ett gammalt damm du blankar.
De resa sig så stora
som höga andeväsen.
De öfverskygga jorden
och alla dina tankar,
som hur din lott är vorden
hvar natt till hemmet vända
likt svalorna till nästet.
Ett hem! Det är det fästet,
vi rest med murar trygga
– vår egen värld – den enda
vi midt i världen bygga.