Jag gungar på högsta grenen 
Af Harjulas högsta ås; 
Vidt skina de blåa vatten, 
Så långt de af ögat nås.
Af Längelmänwesis fjärdar 
Der skimrar ett silfverband, 
Och Roines älskliga vågor 
I fjerran kyssa dess strand.

Och blå som en älsklings öga 
Och klar som ett barndomshem 
Det gungande Wesijärvi 
Sig stilla smyger till dem, 
Och hundrade öar simma 
Allt uti dess vida famn,
Naturens gröna tankar 
I blåa vågornas hamn.

Men rundtkring de täcka stränder 
Stå furor i dyster krans,
Alltsom den vise betraktar 
De jollrande barnens dans.
Och skördarnas tegar luta 
Mot dem sin böljande kind,
Och ängarnas blommor andas
Sin doft i sommarens vind.

O hur det fattiga Finland 
Är rikt på skönhet ändå! 
O hur af guld och af silfver 
Dock stråla dess sjöar blå! 
Här ha i sorg och i glädje 
Sin lyra sångerna stämt 
Och härma i stilla gungning
De klara sjöarnas skämt. 

Jag är blott en liten fågel 
Med späda vingar och små; 
Men vor' jag en örn i molnen,
Jag flöge högt i det blå 
Och flöge och flöge vida 
Allt upp till Guds allmakts thron 
Och sjönke i säll tillbedjan 
Och qvittrade så min ton:

Du helige himlens Herre, 
Hör lilla fågelens bön:
Ack, hur är din jord så ljuflig! 
Hur är din himmel så skön! 
O, låt våra sjöar stråla 
Klart uti vår kärleks brand! 
O, Herre, lär oss att älska,
O, lär oss älska vårt land!