Dagarna virvla i blossande, mörknande ström
över din bygd, o min döda förtvivlade dröm.

Hän över kullarna svävar en irrande vråk,
luften är dödsstill och rörs ej av vindarnas stråk.

Svagt i det ödsliga kronorna flämta i rött;
eljest är allt förtorkat och svart och förblött

Tårarnas sådd kan ej spira till blomma och stam,
dräpta förhoppningar fylla mitt hjärta med skam.

Vanmakt är strålarnas jubel och skurarnas gråt;
bygd som mitt svårmod har älskat till döds: o förlåt!