Tre Österling-sånger , opus 22

Tala, älskade, tala,
orden göra mig väl!
Svalkande känner jag dala
majregn över min själ.

Ej jag vågar beröra
tinningens blonda svall.
Blundande tyst vill jag höra,
allt vad du tala skall.

Tveksamt läpparna bäva,
orden kommer så matt,
men liksom strålar de sväva
in i min döda natt.

Det doftar mull, och parkens blomster
blunda i salighet, då regnets droppar flöda.
Men liksom trötta synder, tunga, dystra,
osläckligt flammande pioner glöda.

Och medan än som brustna purpurtoner
i svarta mullen lösa blomblad dala,
ensamt och gällt som ebiga passioner
pionerna i aftondimman tala.

Dagarna virvla i blossande, mörknande ström
över din bygd, o min döda förtvivlade dröm.

Hän över kullarna svävar en irrande vråk,
luften är dödsstill och rörs ej av vindarnas stråk.

Svagt i det ödsliga kronorna flämta i rött;
eljest är allt förtorkat och svart och förblött

Tårarnas sådd kan ej spira till blomma och stam,
dräpta förhoppningar fylla mitt hjärta med skam.

Vanmakt är strålarnas jubel och skurarnas gråt;
bygd som mitt svårmod har älskat till döds: o förlåt!