Var stilla hjarta 
om hvart hopp du mister på det, 
som jorden förr att hoppas gaf, 
och hvarje stöd, som förr du egde 
brister och hvarje ros du plockat faller af.
O, vet den djupa evigheten 
träder dig närmre då.

En mor hon liknar blott, 
som hjelper barnet af med sina kläder 
och läser aftonbön, när dag förgått.
Hon lik en moder är, 
som tar helt sakta med stilla våld 
ur tårad älsklings hand hvar leksak bort, 
som han fått nyss betrakta, 
och löser foten ur de snörda band.

Var stilla hjerta! 
Alla höljen falla, din hvardagsdräkt 
hon lägger sakta ned. 
Var stilla hjerta, var stilla!
Bönens klockor kalla, 
och hvilan kommer med sin djupa fred.