Fjäriln vingad syns på Haga
mellan dimmors frost och dun
sig sitt gröna skjul tillaga
och i blomman sin paulun.
Minsta kräk i kärr och syra,
nyss av solens värma väckt,
till en ny, högtidlig yra
eldas vid sefirens fläkt.

Se, Brunsvikens små najader
höja sina gyllne horn,
och de frusande kaskader 
sprutas över Solna torn.
Under skygd av välvda stammar
på den väg, man städad ser,
fålen yvs och hjulet dammar,
bonden mildt åt Haga ler.

Vad gudomlig lust att röna
inom en så ljuvlig park,
då man, hälsad av sin sköna,
ögnas av en mild monark!
Varje blick, hans öga skickar,
lockar tacksamhetens tår,
rörd och tjust av dessa blickar
själv den trumpne glättig går.