Hvem är du, o tärna,
Mot hvilken så gerna 
Jag räcker min famn, 
Som lofvar -- och sviker,
Och vinkar -- och viker? 
Hvad har du för namn,
Du ofta besjungna, 
Som kommer att lugna 
  Mitt stormiga hjerta
I sällhetens hamn? 

Kom, sångmö, att röra
Min harpa och höra 
Min landtliga sång! 
Kom, engel, att skydda 
Min bortgömda hydda 
Från oro och tvång! 
Kom, blyga och blida,
Och gå vid min sida,
  När natten förvillar 
Min ensliga gång! 

När sorgen mig sårar,
Med blandade tårar 
Förljufvar du den;
När lyckan mig söker,
Du delar och öker
Dess fröjd för din vän;
När qvalen och åren,
Mig böja mot båren,
  Du kysser mig sakta 
Till lifvet igen! 

O, fly ej! O bida! 
Se timmarna lida, 
Och solen begrafs! 
O, skänk mig ett möte,
Så huld åt mitt sköte 
I drömmen du gafs! 
Du nalkas -- jag lyssnar;
Du talar -- jag tystnar;
  Din gång är sefirens,
Din röst en serafs. 

Men, flyktiga flamma,
Du var ej densamma,
Som log i min famn! 
Än frågar jag häckar 
Och klippor och bäckar:
Hvad har du för namn, 
Du ofta besjungna,
Som kommer att lugna 
  Mitt stormiga hjerta 
I sällhetens hamn?