Och kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord,
och kämpar och skalder
uppstego att lyssna till kungens ord,
berömd i Nord;
han var vis som gud Mimer och from som Balder.

Hans land var som lunden, der gudar bo,
och vapnen komma
ej inom dess gröna, dess skuggiga ro,
och gräsen gro
fridlysta derstädes, och rosorna blomma.

Rättvisan satt ensam, båd' sträng och huld,
på domarstolen,
och friden betalte hvart år sin skuld,
och kornets guld
låg strödt öfver landet och sken i solen.

Och snäckorna kommo med bringa svart,
med hvita vingar,
från hundrade land och förde från hvart
mångfaldig art
af rikdom, som rikdomen tingar.

Men frihet bodde hos friden qvar
i glad förening,
och alla älskade landets far,
fast en och hvar
fritt sade på tinget sin mening.

I tretti vintrar han fredlig och säll
styrt Nordlands söner,
och ingen gått missnöjd hem till sitt tjäll,
och hvarje qväll
hans namn gick till Oden med folkets böner.

Och kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord,
och alla glade
uppstego att lyssna till kungens ord,
berömd i Nord;
men han suckade djupt, och talte och sade:

"Min drottning sitter i Folkvangs loft
på purpurtäcken,
men här är det gräs öfver hennes stoft,
och blomsterdoft
kringånga dess grafhög vid bäcken.

Ej tar jag drottning så god, så skön,
mitt rikes ära.
Till gudarna gick hon, till Valhalls lön;
men landets bön,
och barnens, en moder begära.

Kung Bele, som ofta kom till min sal
med sommarvinden,
har lemnat en dotter; hon är mitt val,
den lilja smal
med morgonrodnad på kinden.

Jag vet, hon är ung, och den unga mö
helst blomman plockar;
men jag gått i frö, och vintrarna strö
alltre'n sin snö
i kungens de glesnade lockar.

Men kan hon älska en redlig man
med hvitt i håren,
och vill hon ta sig de späda an,
hvars mor försvann,
så bjuder Hösten sin tron åt Våren.

Ta'n guld ur hvalfven, ta'n smycken åt brud
ur skåp af eke;
och följen, I skalder, med harpoljud,
ty sångens gud
är med då vi frie, är med då vi leke." -

Och ut drogo svenner med buller och bång,
med guld och böner,
och skalderna följde, en rad så lång,
med hjeltesång,
och stälde sig fram för kung Beles söner.

De drucko i dagar, de drucko i tre,
men på den fjerde,
hvad svar kung Helge dem månde ge,
åtsporde de,
ty nu de ville å färde.

Kung Helge han offrar båd' falk och häst
i lunden gröna,
han spörjer båd' vala och offerprest,
hvad som var bäst
allt for hans syster, den sköna.

Men lungorna nekade bifall alltjämt,
som prest och vala;
och då gaf kung Helge, den tecknen skrämt,
sitt nej bestämdt,
ty menskan bör lyda, då gudar tala.

Men muntre kung Halfdan han log och sad':
"Farväl med festen!
Kung Gråskägg sjelf bort rida åstad,
jag hulpit glad
den hedersgubben på hästen."

Förbittrade draga de sändmän bort
och budskap bära
om kungens skymf; men han svarar dem torrt,
att inom kort
kung Gråskägg skall hämna sin ära.

Han slog sin härsköld, som hängde å stam
i höga linden.
Då simma drakar på vågen fram
med blodröd kam,
och hjelmarna nicka i vinden.

Och härbud flögo till Helges gård,
som sade dyster:
"Kung Ring är mäktig, den strid blir hård;
i Balders vård,
i templet jag sätter min syster." -

Der sitter den älskande vemodsfull
å fridlyst tilja.
Hon sömmar i silke, hon sömmar i gull
och gråter full
sin barm: det är dagg öfver lilja.