Sub luna amo. Mörk är min brud, 
brinner i bruna kvällar, dansar i månglitterskrud, 
doftar som nattglim under en kornblixtsky, 
svalkar som morgondaggen, växlar som nedan och ny.

Sub luna bibo, mörkt är mitt öl, 
svart mältadt korn dess kärna, skummet som månglittermjöl. 
Tankar och löjen sväfva kring kannans rund, 
sväfva som läderlappar, sväfva som guldlöf i lund.

Sub luna canto. Mörk är min sång, 
suckar som våg i vassen, rullar som bränningens gång, 
reser sig trotsig, sjunker tillbaka tung, 
ebbar sin tid och flödar, gammal och kvalfullt ung.

Sub luna vivo. Mörkt är mitt lif, 
ringa och vanligt i öden, sorger och tidsfördrif. 
Gärna jag delar tingens förgängliga lott, 
lycklig att lida och njuta jordlifvets fulla mått.

Sub luna morior. Mörk är min graf. 
Gif mig åt namnlös torfva eller åt vind och haf: 
hvilan i mullen, eller ett skäradt stoft, 
fladdrande som min längtan, fladdrat mot månklara loft.