Aldrig är skogen lycklig som nu i sol och regn,
aldrig så överflödande av fin lukt och glitter,
aldrig så lekfullt tröstande -- mig når den bara inte,
fast jag söker och ber.  Min smärta är för bitter.

Drick, mina ögon, guldljus som inte jag själv ser.
Andas djupt, mina lungor, den våta mossans ånga.
Jag är en död sten.  Glöm mig, lev för er,
samla i gömda kamrar allt ni lyckas fånga.

Oåtkomligt det rum, där dagens skörd ska mogna
mjuk av skimmer och doft och sus.  När stunden är inne
spränger en tätnad prakt sitt gömsle.  Över mig störtar
friskt och vilt som ett vattenfall ett smärtans minne.