Jag står som på moln i en sällhet utan like. 
Molnens ränder brinna röda. Det är solen.
Solen har kysst mig. Så kysser ingenting på jorden. 
Är det att leva evigt som vittne av detta ögonblick, ack nej, 
att stiga upp för de lodräta strålarna närmare henne.

En gång
skall jag spinna mig in i solen som en fluga i bärnsten, f
ör eftervärlden blir det ingen klenod,
men jag har varit i sällhetens glödgade ugn.
Ve, du krona som blänker om min panna,
vad skola de veta då de skåda dig?