Framtidens skugga

Jag anar dödens skugga.
Jag vet att våra öden ligger i hopar på nornornas bord.
Jag vet att icke en droppe regn sig suger i jorden
som icke är skriven i de eviga tidernas bok.
Jag vet så visst, som att solen går opp,
att jag aldrig skall skåda det andlösa ögonblick, då hon står i zenit.

Framtiden kastar på mig sin saliga skugga;
den är ingenting annat än flödande sol:
genomborrad av ljus skall jag dö,
då jag trampat all slump med min fot, skall jag leende vända mig bort ifrån livet. 

Du store Eros. Du andas bröllop.
Men vad för bröllop?
Sen jorden stått, och åtrå vigt två kroppar samman, har blixten icke nått
till människopanna.
Denna blixt slår,
denna blixt är allsmäktig,
blixten gör med människobarnen vad den vill.

Jag sörjer så som hade jag förlorat en sagokrona. 
O alla drömmars krona,
skall detta bleka änne böja sig och resignera? Jag har funnit allt.

Förvägra segraren, lär honom ödmjukhet?

Jag står som på moln i en sällhet utan like. 
Molnens ränder brinna röda. Det är solen.
Solen har kysst mig. Så kysser ingenting på jorden. 
Är det att leva evigt som vittne av detta ögonblick, ack nej, 
att stiga upp för de lodräta strålarna närmare henne.

En gång
skall jag spinna mig in i solen som en fluga i bärnsten, f
ör eftervärlden blir det ingen klenod,
men jag har varit i sällhetens glödgade ugn.
Ve, du krona som blänker om min panna,
vad skola de veta då de skåda dig?